Vad jag vill

Jag vet vad jag vill, egentligen vet jag det, djupt inom mig vet jag precis vad jag egentligen vill. Men jag vet inte om det är okej, det är där tvekan finns, det är där tvivlet finns.

Grupprocesser

Alla övningar; uppgifter; meditationer är obligatoriska, alla måste alltid vara med, annars är man ett ”läckage” som förstör gruppens energi. Det är inte gruppterapi, det är grupptyranni.

Längtan

Jag ska inte vara på Facebook, ingen läser eller kommenterar mina inlägg, jag ska inte vara på Happy Pancake, jag får bara ”Tack men jag har just träffat någon, hoppas du hittar vad du söker” som svar, jag ska inte vara på krogen, jag har slutat dricka och går ändå alltid hem ensam, jag ska inte vara på tantrakurs, det som händer där fortsätter aldrig efter kursen, jag ska inte vara på jobbet, jag mår bara dåligt av det, jag ska inte dejta mina vänners vänner, det leder sällan någon vart.

Rörelsen går ut från mig själv men vänder hela tiden tillbaka till mig själv, allt pekar på mig själv som för att säga att det är mig själv jag ska vara med. Är all min längtan efter något därute egentligen något jag saknar hos mig själv? Vad händer när jag hittar det, träffar jag någon då? Eller behöver jag inte göra det?

Boktips

”jag lider bara av en sjukdom, den är sexuellt överförbar och dödlig och den kallas livet.”

– Doktor Aue, ‘De välvilliga’ (av Jonathan Littell)

Du och jag

Jag kan inte göra dig annat än besviken om jag släpper dig för nära inpå mig. Förlåt mig, jag vet att jag skrivit detta tidigare, men när det väl kommer till kritan känns det som att det är fortfarande det grundläggande fundamentet varpå all min interaktion med andra människor vilar. Och ja, självklart fungerar det som en självuppfyllelse, jag blir precis så falsk som jag i grund och botten är rädd att avslöjas som.

Ord

”Men, har du sagt att…?”
”Men, har du berättat…?”
”Men, om du säger…?”

Ja, det finns allting att säga, och ingenting alls. Men varför ska jag ösa på med mera ord, för att få någon på andra tankar? Ord är till för huvudet, man måste ha ord för att resonera och räkna sig fram till något, hjärtat behöver inga ord. Jag vill det som är ändå, utan ord.

Rätt men fel igen

Jag visste det, jag kände det på mig, när jag läste dina ord kom de inte som någon större överraskning, men Gud vad ont de gjorde. Plötsligt tystnar den där tonen, verkligheten skiftar tillbaka till en lite annorlunda färgskala, perspektivet blir platt och något krymper ihop och blir mindre igen. Hej ensamheten. Igen. Jag väckte din lust att… men inte mer, inte längre. Gud vad trött jag är på att vara någon jävla katalysator som väcker lust att… Jag vill inte ”träffa någon”, jag vill mötas och bli bemött i djupet av mitt hjärta, jag vill möta någon som drar hela mitt väsen till sig. Du gör det. Så rätt, men så blir det fel ändå. Igen.

Längtan

Fragilidad med Sting i lurarna på väg hem med en färja från Arholma. Luften är orolig och jag betraktar fantastiska formationer bland molnen som reser sig som enorma väggar och bergskedjor, faller i tvära stup, suddas ut i vindslitna trasor på låg höjd eller framträder långt borta i horisonten med solbelysta kanter så skarpa att man kan sträcka ut handen och ta i dem. En hänförande scen, en fantastisk stund av svindlade perspektiv och stillhet, som jag skulle vilja dela med någon, i tysthet och utan att behöva vara överens. Det är nog vad jag saknar mest, någon att dela detta rum med ibland utan ord, det är kärnan i min ensamhet; längtan.

Havets vidd

Där är där du är
Här är där jag är
Här är där man är
Där är där man inte är

Vad gör jag här
När du är där?

En insikt som öppnar upp ett hav mellan oss
Jag vänder mig till längtan i stället
Den räcker lätt över havet
Och du är nära igen

Längtan

Som jorden efter regnet, som glöden efter ved, som havet efter floden, som gryningen efter ljus, som vandraren efter en hemkomst.