Grannliv

Ekot av nycklar som rasslar i ett lås, snabba steg nedför trapporna och en port som slår igen är det enda jag möter i trapphuset av mina grannar.

Energiarbete

Jag drömde att jag tog livet av mig i natt. Jag låg i en båt och hade öppnat kranen till gasolen. Jag drack whiskey för att somna. Jag ångrade mig plötsligt och reste mig men snubblade och föll halvvägs ut i sittbrunnen och dog ändå. Livet lämnade mig i två liksom stora ryckningar. Men det var inte bara kroppen, musklerna, som ryckte i protest att inte ha något livgivande att andas längre och behöva dö, det var livsenergin som lämnade mig i två vågor.

Jag vaknade och var inte särskilt vaken eller pigg men kände tydligare än någonsin min livsenergi, Qi. Att bara vara vid liv innebär att jag alltid, konstant, huserar en viss mängd grundläggande livsenergi, oavsett hur jag mår, även om jag känner mig trött, håglös, sjuk och helt tömd på energi.

Att känna och arbeta med sin livsenergi, Qi, innebär inte att man krystar fram en känsla av något som far fram genom kroppen och som yttrar sig som gåshud överallt, det innebär snarare att öppna upp för tanken att allt egentligen är energi: E = mc².

Jag lever, alltså flödar jag av Qi, livsenergi!

Sex

Sex är fortplantning, djuriskt och vilt: kåta kroppar, blodfyllda kön och ett begär som stockar sig i halsen. Sex är lekfullt, lustfyllt och opretantiöst: en kamera, en ögonbindel och handfängsel, ett annorlunda ställe på en annan tid. Sex är utforskande, utmanande och expanderande: en piska, rollekar, sexspel med ett par goda vänner. Sex är andligt, ett möte mellan två väsen som sammansmälter till ett, i total närvaro, hängivelse och extas. Sex är livet.

Sex

Det här fungerar ju inte, jag skiter i det och blir asexuell. Jag orkar inte lägga mer energi på något som aldrig blir av. Jag får hela tiden höra att jag är attraktiv på alla sätt och vis, och jag kan märka på blickarna och vibbarna att det stämmer, men jag är ändå ensam, varje dag. Är det ingen som vågar? Eller är det bara något de säger? Eller gör jag något fel? Något jävla fel gör jag, men jag vet inte vad, jag tycker att jag har prövat om inte allt så tillräckligt mycket, men jag är fortfarande ensam. Varje dag.

Red Rain

”Vad smal du har blivit!”

Trött. Jag väger lika lite i dag som när jag var sexton. Jag äter men det går bara rakt igenom, jag tar inte upp något. Sliten. Det är som att vittra sönder inifrån. Jagad. Det känns som flera år sedan jag var stilla. När hade jag senast fast mark under båda fötterna mer än några ögonblick?

”Hur går det med …?”

Nej, de/det/den är inte färdig, jag har inte hunnit; orkat; velat. Det är som jag är något ständigt ofärdigt; något som alla väntar ska bli färdigt; något som ännu inte är… klart. En process som aldrig leder fram till ett färdigt resultat som kan vägas, mätas och räknas och framför allt värderas.

Tao

Jag har så länge stått i hallen till min kropp, som om jag vore osäker på om detta verkligen är den kropp jag ska vara i. Får jag? Kan jag? Bör jag? Jag har varit i min kropp, lite spänt och tveksamt, som om jag tänkte att det kanske är en annan kropp jag ska vara i? Jag har så länge levt livet på ungefär samma sätt, i hallen, osäker på om jag ska leva överhuvud? Är det okej att jag lever? Är det här livet jag ska leva?

Jag har väntat och väntat och väntat, i flera år, på att kliva in. Kliva in i kroppen, kliva in i livet. Jag har skrivit det tusentals gånger men det var först i morse, strax innan jag vaknade, som jag verkligen kände att, ja, detta är min kropp, den ska jag vara i, hela tiden, ut i varje fiber. Jag vill, jag kan, vara helt närvarande. Total närvaro, där varje rörelse blir avsiktlig, varje cell i hela kroppen befinner sig någonstans för att jag väljer det, ingenting bara råkar bli. Ja, detta är mitt liv, det ska jag leva, hela tiden och varje ögonblick. Jag vill, jag kan, jag måste, jag ska! leva fullt ut. Total närvaro, där vill jag ingenting annat.

Jag känner vägen.

Vågen

I natt drömde jag om havet. Jag bodde i något slags hotell och kunde höra vågornas brus utanför fönstret. En våg drog sig inte tillbaka utan fortsatte in över land, högre och högre, större och större. Den klättrade uppför hotellets fasad och fönstret i mitt rum såg ut som ett akvarium med allt blågrönt saltvatten som virvlade omkring på andra sidan det tunna glaset. Jag måste drömma, det här kan inte hända på riktigt, men när glaset började bågna sprang jag ut ur rummet, ut ur hotellet, ut på parkeringen. Jag kunde se hur hela bottenvåningen fylldes av vatten och vågen kom forsande ut ur entrén fram till mig. Jag stod stilla. Vågen smekte mina fötter med sitt svala, salta och vackra vatten och drog sig sedan tillbaka. Havet tar vad havet vill ha. Varför ville inte jag? Jag kände sorg och vrede.

My house

Jag har drömt om hus i natt igen. Den här gången mina föräldrars radhus. Jag var där med mitt ex som var en talande, hårlös katt som jag gärna kelade med som katt men inte ville ha en relation med som människa. Jag försökte förklara att människor lever i åttio år, husdjur i åtta, men det argumentet gick inte hem. Jag satt på en toalett tillbyggd på utsidan av huset med insyn och en stor gammal, knotig grön växt ovanför mig. Jag försökte kissa men stod mest bara och harklade mig för jag hade fått något i halsen som jag inte fick ut. Jag spottade och spottade men slemmet åkte mest bara fram och tillbaka och jag tänkte på vilka som hade kissat före mig. En slags trädgårdsmästare dök upp och gjorde något på tomten, klockan tio på kvällen, jag ville vara ensam med min katt. Ett par jävligt jobbiga grannar dök upp i hallen, hur kom de in? De påstod att en sak som stod i rummet bakom köket tillhörde dem, de ville gå in i huset och hämta den innan pappa fick för sig att sälja den. På baksidan av huset höll den där trädgårdsmästaren på och grejade med något, alldeles vid altandörren som nu stod öppen. Katten stod i trappan upp till övervåningen och pratade med någon. Jag skulle just stänga dörren och bli av med de jobbiga grannarna när pappa dök upp, krum och tyst och lite jagad som vanligt. Han slank in i huset som en skugga med de jobbiga grannarna i släptåg, jag tror inte ens han såg mig. Mamma fanns också någonstans i huset nu. Jag kände mig invaderad och övergiven.

Vårrea

Jag drömmer om hus igen. Inte det där kvarteret med alla trappor, hissar och långa korridorer som jag sprang runt i som besatt. Nu är det mera som ett stort varuhus. Jag är mera stilla, lugn och närvarande i det. Det känns som att det är mitt hus. Och det är öppet, ut mot gatan och andra hus omkring. Jag ser folk därute som tittar in och undrar när vi ska öppna. Lokalerna är nästan tomma på inredning utom några hyllor här och där. Några jag inte känner men som verkar höra hemma går omkring och plockar bland lite bråte, städar och packar upp en del varor. Varifrån kommer de? Det finns inga kassor, jag tror inte det finns ens på ritningen, men allt kanske är gratis?

Jag vill!

Men det finns en del av mig som helt enkelt inte vill ha förändring, som inte vill att jag skalar av mig, som inte vill att jag blommar ut. Det handlar inte om att inte våga, kunna eller orka. Den vill helt enkelt inte.

Eller, den och den, mer rätt att uttrycka mig är: till viss del vill jag helt enkelt inte.

Till viss del är jag fortfarande fullt nöjd med hur det var, till viss del vill jag gå tillbaka dit och till viss del vill jag stanna där. Fördelen är att jag vet precis hur det är. Jag vet min plats; vet min roll; vet vad jag ska säga, tycka, tänka och känna.

Det finns en trygghet i det. Och till viss del behöver jag den tryggheten mer än något annat.