Fall framåt

Men något är annorlunda, jag känner mig tryggare och bättre till mods ute på stan bland folk, sittandes på ett trendigt kafé med små fyrkantiga bord i ek, än vad jag gör ensam hemma. Det är tanken på att gå hem till min tomma lägenhet som väcker ångest, inte att lämna den.

Ensam

Igen. Jag själv i min egna säng under mitt eget täcke och röda filt och där borta i hörnan står fortfarande min gitarr som jag aldrig lär mig att spela på och i garderoben ligger mitt oskrivna manus till en film eller kanske en pjäs som aldrig kommer att ses. Så skönt.