Kärlek

Vad är kärlek?

Vi säger ”kärlek” och ”kärleken” som om det vore ett någon-ting, en sak. Men jag tror inte kärlek är en sak. Kärlek är inte något man har, ger eller får. Kärlek är inget fondsparande där man gör insättningar i olika fonder, och om fonderna går bra får man tillbaka sin kärlek med avkastning. Kan man få ränta på kärlek? Om du älskar mig så älskar jag dig tillbaka?

Jag tror inte det.

Jag tror att positivismen och naturvetenskapen har lurat oss att tro att allting är saker som är väg-, mät- och räknebara objekt, så till den grad att vi tror att också kärlek är en sak.

Men kärlek är ett verb, inte ett substantiv. Vill man förstå vad kärlek är ska man i stället fråga: ”Vad är att älska?” Och det viktigaste svaret är: något jag väljer.

Att älska är en aktivitet, en funktion, en verksamhet på samma sätt som att gå, tänka, tala, simma, sjunga eller dricka ett glas vatten. Och den levande orsaken till aktiviteten, funktionen, verksamheten att älska är jag. Och så länge jag väljer att uttrycka den aktiviteten kommer den att fortgå (uttrycka som i göra, inte visa upp).

Jag tror det var det här som Jesus talade om när han sade att vi ska älska våra fiender. Det var aldrig en uppmaning, det var ett sätt att dra insikten till sin spets om människans obegränsade förmåga att älska (obegränsad som i ständigt möjlig, inte stor). Han försökte levandegöra och klart och tydligt kommunicera vår fantastiska möjlighet att varje ögonblick avsiktligt välja att älska.

Kärlek är inte beroende av något utanför mig, den är beroende av om jag väljer. Att älska eller inte. Det är egentligen bara jag själv som kan hindra mig från att älska.

Skrivångest

Jag skriver några rader, gråter lite, vankar av och an och försöker hålla ångesten i schack och ladda upp inför nästa omgång av några rader. Jag fattar pennan och tar tveksamt sats igen.

Skrivångest.

Det är ofattbart att det kan vara så svårt att skriva en uppsats. Jag har inga problem med att skriva annars. Jag kan skriva en novell, en roman eller fylla en blogg på en kväll. Men när jag ställs inför att skriva en uppsats tillintetgörs jag i en svettig sörja av ångest, gråt och magsår och jag får slita fram varenda tanke, vartenda ord.

Det är sjukt.

I början hjälpte det att skriva om skrivångesten, så att jag kom igång med att skriva åtminstone någonting, så kunde jag fortsätta av bara farten och smyga över skrivandet till uppsatsen. Men det fungerar inte längre. För varje gång blir det svårare och svårare att lura mig själv, och jag kommer närmare och närmare problematikens verkliga kärna, därmed blir också lösningarna svårare och svårare. Snart står jag väl inför den verkliga knuten, vad den nu än består av. Jag är nästan intresserad.

Jag måste kissa, sedan ska jag skriva lite till. Jag lovar, jag ska.