Jag var ihop med en klok människa en gång som sade, du måste bita huvudet av den där stoltheten, den stänger in dig och förtär dig inifrån och hindrar dig från att leva fullt ut. Du måste lära dig att säga förlåt. När du sårat mig skyller du ifrån dig, förklarar dig sedan och sist av allt kanske du säger förlåt, om inte stoltheten hindrar dig.
Jag såg att det var riktigt. Jag gick hem och låg en natt och bet i stoltheten, åtminstone i tanken, och när morgonen kom kände jag mig trött och fri. Men jag bet aldrig av huvudet helt och hållet, efter ett tag kom stoltheten tillbaka, bit för bit, inte lika stark och livaktig som förut men ändå.
Långt därefter sökte jag mig till ett sammanhang där jag fick göra med kroppen, med mina händer, med min röst i stället för att tänka med mer ord i huvudet. Det var avgörande och gav mig en nyckel som blev förlösande. Och jag såg, hörde och kände det gudomliga i mig och började älska mig.
Då dog stoltheten.
Jag säger förlåt nu. Det spelar ingen roll vem du är eller vad jag tycker om dig. Har jag gjort fel ber jag om ursäkt. Varken stolthet eller dumma, elaka eller snarstuckna människor kan hindra mig från att förlösa mig från skulden av att ha gjort fel.
Det är verklig frihet.
Publicerat av ordvind 
Publicerat av ordvind 
