Nej

Det skulle säkert vara skönt men, nej, jag tror vi vill olika saker. Det kommer att sluta med att du blir sårad och jag blir mest besvärad. Håll dig undan mig. Dessutom förstår jag inte det där att du har så mycket att ge. Vaddå ge? Vaddå få? Jag förstår inte det. Jag har egentligen aldrig förstått det. Men en sak har jag lärt mig: jag går inte ihop med människor som tänker i de termerna och ser den distinktionen. Det slutar alltid med att jag får höra att jag är egoistisk och inte ger tillräckligt mycket. Nej tack, jag är inte betjänt av att höra sådant. Jag lyssnar inte till sådana människor längre. Vi har inget att säga varandra. Efter mycket om och men har jag kommit fram till att jag inte har något att ge, jag är. Jag är jag, den jag är. Jag kan inte vara något annat än den jag är. Jag måste vara den jag är. Vem är det annars? Det passar vissa, det passar andra inte alls. Jag tror inte det passar dig. Det förvånar mig att du inte ser det själv. Den sexuella attraktionen kanske förblindar? Men inte mig? Fast jag tror snarare att det handlar om en diffus uppfattning om vad du egentligen vill ha. Men jag vet vad jag vill ha, framför allt vet jag vad jag inte vill ha.

Jag behöver

Å andra sidan, även om det fortfarande inte är så ofta, funderar jag allt starkare på att ge upp hela den där grejen med kärlek, förhållande och familj och sikta på ett bekvämt liv som singel i stället och leva helt och hållet efter devisen ”själens obotliga ensamhet och köttets lust”.

Stormvarning

Dröm.

Jag är i lägenheten på -gatan, tom sånär som på en stol, ett bord i köket och några lådor eller kanske en soffa i stora rummet. Och mamma är där. Vi har pratat om något och står var för sig och tänker. Det mörknar snabbt, väldigt snabbt, som om solen plötsligt slocknade. Jag tittar ut genom det stora fönstret i köket och ser ut över staden och de mörka molnen. Det är nästan kolmörkt. Jag kanske har drömt mig bort ett tag och upplever några timmar som några ögonblick, därför är det dag i ena ögonblicket och natt i andra? Men, nej, klockan visar rätt och jag har varit vaken och närvarande hela tiden. Det blev mörkt på ett ögonblick, jag upplevde det ögonblicket, som om solen plötsligt slocknade. Någon gång måste den väl göra det, tänker jag, men varför just nu? När kommer kylan? Om solen har slocknat finns det inget som skyddar oss från universums kyla och då kommer vi snart att frysa ihjäl. Jag känner en sorg över att dö, jag vill leva mer, samtidigt en vördnad att vara med om när världen går under för att solen har slocknat. Är det såhär det känns? Det går några minuter men det blir inte kallare och ingen panik utbryter på gatorna. Det kanske är molnen som gör att det är så mörkt? De är kompakta som bly och välver sig över himlen som ett stort djur med en enorm päls och i blåsten växer de, tornar upp sig och kastar sig ned mot staden som för att äta upp den. Och nu lyser solen igen! Den är inte borta, det är bara molnen som gör att det ser så mörkt ut så man kan tro att solen har slocknat. Men solen hinner skina lite mellan några revor i molnen där borta innan det blir mörkt igen. Vinden tar i och det stormar nu och molnen rör sig snabbt över himlen. Det tjuter, knakar och knäpper och grejer flyger omkring i blåsten. Molnen sänker sig allt längre ned och går så lågt att de river bland hustaken. På andra sidan gården faller molnen ned mellan husen ända ned till marken. Titta, vilken konstig form molnen har! Det är en tromb! Molnen formar sig som en slags strut från marken upp i molnen och börjar röra sig mot vår sida av gården. Den roterar och snurrar och vrider sig som ursinnig och sliter upp buskar och små träd med rötterna, förstör lekplatsen, tömmer sandlådan och ger sig upp på husfasaden. Vi står vid stora fönstret i rummet och ser hur tromben närmar sig. Något säger att vi borde söka skydd och mamma lämnar lägenheten för att hitta en säkrare plats men jag står kvar. Jag ser inget när tromben drar förbi, det är bara svart, men ljudet är öronbedövande. Det skriker, allting skriker, jag kanske också skriker ett tag. Allt som sitter det minsta löst på husfasaden slits bort och kastas upp i himlen och faller ned någon annanstans. Tromben drar ganska snabbt förbi, den uppehöll sig längre på gården och på fasaden mittemot, eller var det bara så jag uppfattade det? Det blir ganska snabbt tyst och stilla igen, det enda som hörs är något som droppar och ett billarm ute på gatan. Jag öppnar fönstret som är ett av de få som är hela och tittar ut över gården. Molnen börjar lätta och det ljusnar lite. Folk kommer försiktigt ut ur portarna och går tysta omkring på gården och tittar på förödelsen utan att säga något eller prata med varandra. Man måste känna efter själv först, formulera om rädslan och frustrationen och sorgen i ord som går att kommunicera till andra. Någon tittar upp och vandrar med blicken över den trasiga husfasaden och dröjer ett ögonblick vid mig där jag står i mitt fönster. Det hänger något bakom en list vid fönstret till vänster om mig. Det ser ut som ett svart snöre, men det är en tunn sladd, med något som ser ut som en liten mikrofon i ena änden. Jag drar i sladden och det är svårt att se vart den leder någonstans, eller varifrån den kommer, men efter några meter hittar jag en ände och där finns några örsnäckor. Jag hittar ytterligare en sladd med något som ser ut som en liten lins i ena änden som leder vidare åt ett annat håll.

Mamma kommer in i rummet och frågar om vi ska gå.

Unga människor

De står på ett varsitt trappsteg i tunnelbanan
Och skrattar för att de är lika långa
De åker ut till IKEA och köper en sänggavel
Som de bär hem tillsammans
De somnar tillsammans i en lite för liten säng
Och älskar när de vaknar

Jag vill vara kär och ung