[kå 'nulla]

Jag vill åka på spa med någon. Sova, äta gott, få allt serverat, ta det lugnt, varva ned, ligga lågt en helg och inte göra något annat än bada och knulla, bada och ha sex, bada och älska. Och bada och kopulera lite till. Jävlar vad skönt det skulle vara.

Okej

Låt säga att du löser alla knutar och klutar du har inom dig, du får alla nycklar du någonsin kan behöva och kan befria dig fullständigt! En gång för alla. Du är komplett, lycklig, fri. Du har landat, kommit hem, förstått allt som finns att förstå om dig själv. Självklart kan du fortfarande bli arg och ledsen, euforiskt lycklig och jättekåt, trött och uttråkad, intresserad och totalt uppslukad. Det är normala och ofrånkomliga svängningar, uppförsbackar och nedförsbackar, men du kommer aldrig mer att snubbla över din mentala hälsa och ha några stora psykiska problem som lägger sig i vägen för normala livsfunktioner.

Låt säga det.

Sedan då? Skulle det vara bra sedan? Om du smakar på den tanken, tänk dig att du befinner dig där, där du är fri, där du inte är rädd längre, där du älskar dig själv, och livet ska bara levas och njutas nu framöver, livet ligger framför dig som en lång och spännande resa i en bil som förvisso kan hosta lite i uppförsbackarna och få bensinstopp och kanske till och med en och annan punktering, men den kommer aldrig mer råka ut för motorstopp, det vet du. Låt säga att det är så. Smaka på den tanken. Sätt dig in i den situationen med all din fantasi och förmåga till inlevelse. Tänk dig att du är där, du är äntligen framme, redo att ta sats och komma någon vart!

Okej.

Men, sedan då? Är det nog? Räcker det? Är det meningen med livet, ett bekvämt vegeterande eller ett kultiverande av Jag:et? Är lösningen på alla frågor och problem kring Jag:et nog? Om man får säkra svar på vem jag är, varför är jag som jag är och vad jag har för potential? Skulle det räcka? Är det rätt väg att gå, att försöka bli hel i sig själv och hitta svaren på alla de där frågorna kring Jag:et? Även om vi skulle kunna hitta alla svaren, skulle vi vara lyckliga? Skulle vi vara fullkomliga då?

Känner du inte att, nej, det skulle inte räcka i alla fall. Till och med i den situationen är det något som fattas. Det är något annat som gnager och hela tiden driver mig till… att konsumera tills jag inte känner något längre eller orkar tänka.

Att förstå. Behovet av att förstå. Jag måste förstå, men vad? Är behovet av att förstå knutet endast till Jag:et? Allt det andra då?

Det räcker inte med att förklara mig själv lösryckt från allting annat, jag kommer aldrig att komma fram, hitta hem eller förstå något förrän jag har förklarat allting, hela alltihopa, som en helhet. Även om jag skulle kunna förklara mig själv skulle jag fortfarande stå frågande inför allt det andra. Jag måste förstå allting, hela helheten.

Jag är en del av något större, jag kommer aldrig att kunna rycka bort mig själv från det här sammanhanget jag ingår i och försöka förklara mig själv som en helhet, det kommer aldrig att leda till något annat än mer förvirring och ångest. Jag är en del, jag kan bara förstå mig själv som en del, en del av helheten. Det är helheten jag måste försöka förstå, inte en del av den. Jag måste försöka förstå helheten, som en helhet, inte som en samling delar.

En helhet är mer än summan av sina delar.

Koltrasten sjunger i natt

Och jag vill vara fri från den där ständiga känslan av att be om ursäkt för att jag finns, för att jag upptar utrymme, för att jag är den jag är och gör det jag gör och tycker om det jag tycker om. Jag vill inte förminska mig själv för att för att jag är rädd att ta plats. Jag vill inte hålla tyst för att jag är rädd att höras och råkar säga det man inte ska prata om. Jag vill inte gå i skuggan för att jag är rädd att synas. Jag vill inte smyga omkring på tå längre, ständigt orolig att störa någon. Den där rädslan och oron gör mig ständigt på min vakt, alltid redo att försvara mig och fly undan i en ursäkt, aldrig riktigt närvarande. Till slut kan jag inte vila ens i min egen kropp längre.

Rädslan är den verkliga motsatsen till att leva. Get busy living or get busy dying. Gud, vad trött jag är på att vara rädd.

Och jag måste sluta leva som om framtiden är en enkel summa av allt jag gjort hittills. Det är dags att vika undan backspegeln, kliva in i här och nu och ta den oändliga möjlighet i anspråk som kan vara framtiden. Låta det komma, hända, inträffa.

Och solen skiner i dag. Ljuset har vänt åter.