Ensam

Vad skrämmande tyst det är om inte jag ringer någon. Vad skrämmande sällan jag har sällskap om inte jag tar initiativ till det. Vad skrämmande oproportionerligt mitt behov av andra tycks vara i jämförelse med deras behov av mig. Jag kan inte låta bli att undra om någon skulle sakna mig om jag gick långt ut i skogen och satte mig på en klippa mot ett träd och satt där och såg solen gå upp och ned, upp och ned, tills jag somnade och inte orkade vakna igen? Jag kan ofta känna att få skulle sakna mig särskilt mycket eller länge, så varför dröja kvar? Vad har jag här att göra egentligen? Vad sitter jag här ensam för?

Singelliv

Bussen segar sig över en bro och staden som fortfarande sover breder stilla ut sig mot horisonten i öster där himlen skiftar i något som skulle kunna vara gryningen. Det är tidigt på året, sent på natten. Vi drack te, pratade, såg några filmer och det blev sent. Men det spelar ingen roll när jag kommer hem, ingen väntar, eller blir besviken för att jag inte orkar det jag tänkte i morgon utan sover i stället, ingen förväntar sig något. Det är sådana här tillfällen det känns helt okej att leva själv.