Därför

Jag är fortfarande medberoende. Det finns fortfarande ett raster mellan mig och mitt liv, ett ständigt filter mellan mig och mina känslor, en ständig kontroll mellan mig och mina tankar. Jag har fortfarande förtvivlat svårt att agera utifrån mig själv, men jag är jävligt snabb på att ställa upp för andra och stå till tjänst; vara duktig; göra andra glada. Jag kan knappt gå upp om morgnarna, äta frukost, borsta tänderna, diska och ta tillvara dagen om inte någon säger åt mig att göra det; om inte någon blir glad för att jag gör det; om jag inte har ett skäl, en anledning, ett motiv utanför mig själv. Jag har bara ersatt dig med en fiktiv person som nästan vill att jag gör det jag tror att jag vill göra.

Varför?

Varför vet jag aldrig vad jag ska känna? Varför får jag inte känna? Varför är det farligt att känna? Är det farligt att kännas? Vid? Varför känner jag inte nog? Varför är jag stressad hela tiden? Varför hinner jag aldrig? Varför har jag aldrig något att göra? Varför är jag ensam? Varför har jag ångest jämt? Vad är det som trycker så över bröstet? Varför vet jag inte vad jag vill? Vill jag någonting alls? Varför duger det aldrig? Vad är det som inte duger? Varför måste jag alltid motivera mig? Varför måste jag alltid ha ett skäl? Varför måste jag alltid ha laga förfall? Varför räcker aldrig ”Nej, jag vill inte”? Vad är det jag ska göra? Vad är det du vill att jag ska göra? Vem är du som hela tiden vill att jag ska göra något? Var är du? Varför är du inte jag?

Ro

Stillhet, ro, lugn. Harmoni. Jag är på väg. Det enda jag egentligen vill, när jag väl är där, men på vägen dit jagar jag tusen andra saker. Varför? Varför kan jag aldrig landa i mig själv och vara kvar där? Jag längtar, längtar så vansinnigt mycket, men jag vet inte efter vad. Vad söker jag? Vad söker mig? Släpp taget, släpp taget… and just let go. Vad är det jag håller fast vid?

Att det ska ta ett helt liv för att börja leva livet.