Bekräftelsetorsk

Se mig, hör mig, smickra mig, säg att du älskar mig! Jämt, alltid, hela tiden. För att du gör något utöver det vanliga? Nej, för att du inte klarar dig utan det. Men jag faller för det ändå; den där bräckligheten och litenheten som inte klarar sig utan min kärlek, som behöver någon stark, klarsynt och klok i tillvaron. Det är så förföriskt smickrande att bjuda på lite uppmärksamhet och vara den någon inte kan leva utan. Men jag tröttnar ganska snart och då blir det där ständiga behovet av att stå i centrum manipulativt och tyranniskt. Luften blir tung att andas, mörkret blir att föredra framför ljuset och rörelseutrymmet blir allt trängre. Jag måste gå, igen, med känslor av skuld och skam hack i häl.

Closest book meme

• Grab the nearest book.
• Open it to page 56.
• Find the fifth sentence.
• Post the text of the sentence in your blog along with these instructions.
• Don’t dig for your favorite book, the cool book, or the intellectual one: pick the CLOSEST.

”Och prästerna, biskoparna och andra kyrkans funktionärer visste vad som gick hem: Inget kunde tävla med sex, våld och hjältar när det gällde att inpränta det egna budskapet och hålla flocken i herrans tukt och förmaning.”

Andersson, Mattias (2005). Porr : en bästsäljande historia. Stockholm: Pan.

Fåror

Mina ärr och rynkor sitter inte på kroppen, runt ögonen och i pannan, eftersom jag har levt största delen av mitt liv i huvudet sitter de där; i tänkandet; i hjärnan.

Rädd

Jag har en rädsla i mig. En rädsla som sitter så djupt, att drar jag ut den riskerar jag att få med mig själv. Det är en ständig rädsla, den finns alltid där, och den har funnits där så länge jag kan minnas. Den syns alltid i mina ögon. De ögonblick jag inte är rädd och ser mig i spegeln känner jag inte igen mig själv. Jag är rädd för att någon plötsligt ska dyka upp bakom mig, komma på mig, och argt fråga: vad håller du på med? Jag är rädd för att inte kunna stå till svars och motivera det jag gör, bortom att jag helt enkelt vill eller har lust. Jag är rädd att gå från jobbet och glömma att slänga en blick bort mot receptionen och kanske missa någon som är på väg till mig. Jag är rädd att höra: jag ropade på dig, hörde du inte? Jag är rädd att höra: vi väntade men du kom aldrig, så vi åkte. Jag är rädd att höra: varför frågade du inte först? Jag är konstant rädd att såra andra; göra dem besvikna; göra dem arga; göra en plötslig rörelse, låta mycket eller något annat som kan göra dem upprörda på något sätt. Det är som att jag är drillad ända in i ryggmärgen att inte märkas, inte synas, inte höras. Jag får inte gå utanför ramen och störa ordningen. Så, jag försöker ständigt leva ett ögonblick före; i ständig beredskap; på tå. Som om jag kan förutspå vad som kanske kommer att hända så jag kan vara förberedd på det och parera om det händer något som inte är bra. Eller helt enkelt för att inte störa.