”En dag kommer jag att dö.” Det är fint men fel, för det antyder att jag kommer vara beredd och se när det kommer och ha tid att plocka undan och städa innan det är dags. ”En dag har jag dött.” Det är mer rätt. Och då infinner sig genast frågan: vad vill jag göra med den tid jag har? Hur vill jag att den ska vara? Hur vill jag vara under den tid jag är, osynlig i skuggorna eller närvarande i min fulla potential, oavsett om jag är stark nog att bära världen på mina axlar eller svag så jag håller på att gå i bitar? För en dag har jag dött.
Få saker får mig så levande som tanken på döden.
Publicerat av ordvind 
