Sluta

Jag är skyldig. Därför belägger jag mig själv med skuld. Och jag betalar med ångest, rädsla och en krum kropp som tydligt visar att jag är: skyldig! Jag skäms. Det var en underbar dejt, ett fantastiskt sätt att avsluta det gamla året och börja det nya, men jag fumlade, frågade inte, lyssnade inte på vad jag ville utan tog för givet, jag trodde. Och dagen efter står vi två vuxna med lite grått i håret på ett helgöppet apotek som två tonåringar och frågar efter dagen efter-piller. Visst, på ett sätt var vi säkert dagens sötaste och charmigaste kunder, men jag känner ändå att, fan, vad skämmigt! Jävlar, vad klantigt! Vissa saker lär man sig visst aldrig. Varför höll jag inte fokus på vad jag ville och agerade utifrån det, i stället för att anta något annat utan att fråga? För att vara till lags? Men jag kanske är tvungen att göra det här för att verkligen förstå att jag alltid och jämt måste bottna i mig själv och hela tiden agera utifrån mig själv och vad jag vill. Sluta vara snäll! Sluta vara till lags! Sluta gör saker när du egentligen inte är riktigt närvarande; inte riktigt med; inte vill helt och hållet!