Duktig

Pappan söp, men inte öppet, utan i smyg. Jag såg aldrig hans belöning; hans livselixir; det han egentligen brann för och drevs av: att få dricka; att få vara med Fröken Flaska. Jag såg bara när han var ”duktig” och åkte till jobbet, för alla andras skull än sin egen, trots att han hade 39 graders feber. Jag trodde det skulle vara så: man ska offra sig och vara duktig. Det har nog aldrig varit uttryckligen förbjudet att njuta, det har nog aldrig sagts att livet inte får vara gott och njutbart, jag har bara aldrig sett att det kan vara det hos honom. Så, jag har varit duktig; duktig på att vara duktig, att offra mig och att inte njuta.

För man gör det man kan; kan i bemärkelsen det man känner igen.

Mobbad

Jag jobbar fortfarande med det, om ni vill veta. Det har gått snart trettio år och det präglar fortfarande mitt liv. Jag har svårt att vara närvarande och ta min fulla potential i besittning, att kliva fram och ta min rättmätiga plats här och nu och vara den jag egentligen och faktiskt är. Det sitter i ryggmärgen på mig: så fort jag sticker ut; syns; hörs; märks kommer de och slår ned mig. Ni lärde mig att vara osynlig och tyst. Ni lärde mig att alltid vara trött och sova för att slippa möta dagen och smärtan i att vara i min kropp. Och på något sätt det värsta av allt: jag kan ändå inte säga att det var ni som tog mitt liv ifrån mig, det gjorde jag själv. Det var ni som mobbade mig men det var jag som valde osynligheten och den stora sömnen. Men däri ligger också den centrala insikten och det nödvändiga bemyndigandet av mig själv för att gå vidare av egen kraft. Jag kommer aldrig att gå till er för att be om era ursäkter eller för att få tillbaka mitt liv. Jag tar tillbaka mitt liv själv, av egen kraft, utan att be om ursäkt för det.

Working Day And Night

Grått, mörkt, kallt, blåsigt och en inflammerad rygg som knappt orkar hålla mig upprätt, än mindre pallar för allt jag måste, bör och vill göra. Fan! Fan! Fan! Jag skiter i det här, lägger mig ned och dör i stället, jag orkar inte längre. Fan! Att det alltid ska vara en så’n jävla uppförsbacke hela tiden! Det känns som jag alltid går i motvind och aldrig kommer att hinna fram ändå.

Eller går jag bara mot vinden?

Jag måste ha musik i öronen, Michael Jackson: Wanna Be Startin’ Somethin’, Don’t Stop ‘Til You Get Enough, Billie Jean, Get On The Floor. Högt, högt i lurarna, rakt in i hjärnan och ut i hela själen. Gud, vilka rytmer! Det här väcker mig! Jag dansar och känner glädje, tacksamhet och lust igen. Wow! Nu finns det inget jag inte klarar av, och ryggen känns mycket bättre. Tack gode Gud för bra musik och Michael Jackson, The King of Pop.