Vågen

I natt drömde jag om havet. Jag bodde i något slags hotell och kunde höra vågornas brus utanför fönstret. En våg drog sig inte tillbaka utan fortsatte in över land, högre och högre, större och större. Den klättrade uppför hotellets fasad och fönstret i mitt rum såg ut som ett akvarium med allt blågrönt saltvatten som virvlade omkring på andra sidan det tunna glaset. Jag måste drömma, det här kan inte hända på riktigt, men när glaset började bågna sprang jag ut ur rummet, ut ur hotellet, ut på parkeringen. Jag kunde se hur hela bottenvåningen fylldes av vatten och vågen kom forsande ut ur entrén fram till mig. Jag stod stilla. Vågen smekte mina fötter med sitt svala, salta och vackra vatten och drog sig sedan tillbaka. Havet tar vad havet vill ha. Varför ville inte jag? Jag kände sorg och vrede.

My house

Jag har drömt om hus i natt igen. Den här gången mina föräldrars radhus. Jag var där med mitt ex som var en talande, hårlös katt som jag gärna kelade med som katt men inte ville ha en relation med som människa. Jag försökte förklara att människor lever i åttio år, husdjur i åtta, men det argumentet gick inte hem. Jag satt på en toalett tillbyggd på utsidan av huset med insyn och en stor gammal, knotig grön växt ovanför mig. Jag försökte kissa men stod mest bara och harklade mig för jag hade fått något i halsen som jag inte fick ut. Jag spottade och spottade men slemmet åkte mest bara fram och tillbaka och jag tänkte på vilka som hade kissat före mig. En slags trädgårdsmästare dök upp och gjorde något på tomten, klockan tio på kvällen, jag ville vara ensam med min katt. Ett par jävligt jobbiga grannar dök upp i hallen, hur kom de in? De påstod att en sak som stod i rummet bakom köket tillhörde dem, de ville gå in i huset och hämta den innan pappa fick för sig att sälja den. På baksidan av huset höll den där trädgårdsmästaren på och grejade med något, alldeles vid altandörren som nu stod öppen. Katten stod i trappan upp till övervåningen och pratade med någon. Jag skulle just stänga dörren och bli av med de jobbiga grannarna när pappa dök upp, krum och tyst och lite jagad som vanligt. Han slank in i huset som en skugga med de jobbiga grannarna i släptåg, jag tror inte ens han såg mig. Mamma fanns också någonstans i huset nu. Jag kände mig invaderad och övergiven.

Vårrea

Jag drömmer om hus igen. Inte det där kvarteret med alla trappor, hissar och långa korridorer som jag sprang runt i som besatt. Nu är det mera som ett stort varuhus. Jag är mera stilla, lugn och närvarande i det. Det känns som att det är mitt hus. Och det är öppet, ut mot gatan och andra hus omkring. Jag ser folk därute som tittar in och undrar när vi ska öppna. Lokalerna är nästan tomma på inredning utom några hyllor här och där. Några jag inte känner men som verkar höra hemma går omkring och plockar bland lite bråte, städar och packar upp en del varor. Varifrån kommer de? Det finns inga kassor, jag tror inte det finns ens på ritningen, men allt kanske är gratis?

Jag vill!

Men det finns en del av mig som helt enkelt inte vill ha förändring, som inte vill att jag skalar av mig, som inte vill att jag blommar ut. Det handlar inte om att inte våga, kunna eller orka. Den vill helt enkelt inte.

Eller, den och den, mer rätt att uttrycka mig är: till viss del vill jag helt enkelt inte.

Till viss del är jag fortfarande fullt nöjd med hur det var, till viss del vill jag gå tillbaka dit och till viss del vill jag stanna där. Fördelen är att jag vet precis hur det är. Jag vet min plats; vet min roll; vet vad jag ska säga, tycka, tänka och känna.

Det finns en trygghet i det. Och till viss del behöver jag den tryggheten mer än något annat.