Grannliv

Ekot av nycklar som rasslar i ett lås, snabba steg nedför trapporna och en port som slår igen är det enda jag möter i trapphuset av mina grannar.

Energiarbete

Jag drömde att jag tog livet av mig i natt. Jag låg i en båt och hade öppnat kranen till gasolen. Jag drack whiskey för att somna. Jag ångrade mig plötsligt och reste mig men snubblade och föll halvvägs ut i sittbrunnen och dog ändå. Livet lämnade mig i två liksom stora ryckningar. Men det var inte bara kroppen, musklerna, som ryckte i protest att inte ha något livgivande att andas längre och behöva dö, det var livsenergin som lämnade mig i två vågor.

Jag vaknade och var inte särskilt vaken eller pigg men kände tydligare än någonsin min livsenergi, Qi. Att bara vara vid liv innebär att jag alltid, konstant, huserar en viss mängd grundläggande livsenergi, oavsett hur jag mår, även om jag känner mig trött, håglös, sjuk och helt tömd på energi.

Att känna och arbeta med sin livsenergi, Qi, innebär inte att man krystar fram en känsla av något som far fram genom kroppen och som yttrar sig som gåshud överallt, det innebär snarare att öppna upp för tanken att allt egentligen är energi: E = mc².

Jag lever, alltså flödar jag av Qi, livsenergi!

Sex

Sex är fortplantning, djuriskt och vilt: kåta kroppar, blodfyllda kön och ett begär som stockar sig i halsen. Sex är lekfullt, lustfyllt och opretantiöst: en kamera, en ögonbindel och handfängsel, ett annorlunda ställe på en annan tid. Sex är utforskande, utmanande och expanderande: en piska, rollekar, sexspel med ett par goda vänner. Sex är andligt, ett möte mellan två väsen som sammansmälter till ett, i total närvaro, hängivelse och extas. Sex är livet.

Sex

Det här fungerar ju inte, jag skiter i det och blir asexuell. Jag orkar inte lägga mer energi på något som aldrig blir av. Jag får hela tiden höra att jag är attraktiv på alla sätt och vis, och jag kan märka på blickarna och vibbarna att det stämmer, men jag är ändå ensam, varje dag. Är det ingen som vågar? Eller är det bara något de säger? Eller gör jag något fel? Något jävla fel gör jag, men jag vet inte vad, jag tycker att jag har prövat om inte allt så tillräckligt mycket, men jag är fortfarande ensam. Varje dag.

Red Rain

”Vad smal du har blivit!”

Trött. Jag väger lika lite i dag som när jag var sexton. Jag äter men det går bara rakt igenom, jag tar inte upp något. Sliten. Det är som att vittra sönder inifrån. Jagad. Det känns som flera år sedan jag var stilla. När hade jag senast fast mark under båda fötterna mer än några ögonblick?

”Hur går det med …?”

Nej, de/det/den är inte färdig, jag har inte hunnit; orkat; velat. Det är som jag är något ständigt ofärdigt; något som alla väntar ska bli färdigt; något som ännu inte är… klart. En process som aldrig leder fram till ett färdigt resultat som kan vägas, mätas och räknas och framför allt värderas.

Tao

Jag har så länge stått i hallen till min kropp, som om jag vore osäker på om detta verkligen är den kropp jag ska vara i. Får jag? Kan jag? Bör jag? Jag har varit i min kropp, lite spänt och tveksamt, som om jag tänkte att det kanske är en annan kropp jag ska vara i? Jag har så länge levt livet på ungefär samma sätt, i hallen, osäker på om jag ska leva överhuvud? Är det okej att jag lever? Är det här livet jag ska leva?

Jag har väntat och väntat och väntat, i flera år, på att kliva in. Kliva in i kroppen, kliva in i livet. Jag har skrivit det tusentals gånger men det var först i morse, strax innan jag vaknade, som jag verkligen kände att, ja, detta är min kropp, den ska jag vara i, hela tiden, ut i varje fiber. Jag vill, jag kan, vara helt närvarande. Total närvaro, där varje rörelse blir avsiktlig, varje cell i hela kroppen befinner sig någonstans för att jag väljer det, ingenting bara råkar bli. Ja, detta är mitt liv, det ska jag leva, hela tiden och varje ögonblick. Jag vill, jag kan, jag måste, jag ska! leva fullt ut. Total närvaro, där vill jag ingenting annat.

Jag känner vägen.