Du och jag

Jag kan inte göra dig annat än besviken om jag släpper dig för nära inpå mig. Förlåt mig, jag vet att jag skrivit detta tidigare, men när det väl kommer till kritan känns det som att det är fortfarande det grundläggande fundamentet varpå all min interaktion med andra människor vilar. Och ja, självklart fungerar det som en självuppfyllelse, jag blir precis så falsk som jag i grund och botten är rädd att avslöjas som.

Ord

”Men, har du sagt att…?”
”Men, har du berättat…?”
”Men, om du säger…?”

Ja, det finns allting att säga, och ingenting alls. Men varför ska jag ösa på med mera ord, för att få någon på andra tankar? Ord är till för huvudet, man måste ha ord för att resonera och räkna sig fram till något, hjärtat behöver inga ord. Jag vill det som är ändå, utan ord.

Rätt men fel igen

Jag visste det, jag kände det på mig, när jag läste dina ord kom de inte som någon större överraskning, men Gud vad ont de gjorde. Plötsligt tystnar den där tonen, verkligheten skiftar tillbaka till en lite annorlunda färgskala, perspektivet blir platt och något krymper ihop och blir mindre igen. Hej ensamheten. Igen. Jag väckte din lust att… men inte mer, inte längre. Gud vad trött jag är på att vara någon jävla katalysator som väcker lust att… Jag vill inte ”träffa någon”, jag vill mötas och bli bemött i djupet av mitt hjärta, jag vill möta någon som drar hela mitt väsen till sig. Du gör det. Så rätt, men så blir det fel ändå. Igen.

Längtan

Fragilidad med Sting i lurarna på väg hem med en färja från Arholma. Luften är orolig och jag betraktar fantastiska formationer bland molnen som reser sig som enorma väggar och bergskedjor, faller i tvära stup, suddas ut i vindslitna trasor på låg höjd eller framträder långt borta i horisonten med solbelysta kanter så skarpa att man kan sträcka ut handen och ta i dem. En hänförande scen, en fantastisk stund av svindlade perspektiv och stillhet, som jag skulle vilja dela med någon, i tysthet och utan att behöva vara överens. Det är nog vad jag saknar mest, någon att dela detta rum med ibland utan ord, det är kärnan i min ensamhet; längtan.

Havets vidd

Där är där du är
Här är där jag är
Här är där man är
Där är där man inte är

Vad gör jag här
När du är där?

En insikt som öppnar upp ett hav mellan oss
Jag vänder mig till längtan i stället
Den räcker lätt över havet
Och du är nära igen