Tao

Jag har så länge stått i hallen till min kropp, som om jag vore osäker på om detta verkligen är den kropp jag ska vara i. Får jag? Kan jag? Bör jag? Jag har varit i min kropp, lite spänt och tveksamt, som om jag tänkte att det kanske är en annan kropp jag ska vara i? Jag har så länge levt livet på ungefär samma sätt, i hallen, osäker på om jag ska leva överhuvud? Är det okej att jag lever? Är det här livet jag ska leva?

Jag har väntat och väntat och väntat, i flera år, på att kliva in. Kliva in i kroppen, kliva in i livet. Jag har skrivit det tusentals gånger men det var först i morse, strax innan jag vaknade, som jag verkligen kände att, ja, detta är min kropp, den ska jag vara i, hela tiden, ut i varje fiber. Jag vill, jag kan, vara helt närvarande. Total närvaro, där varje rörelse blir avsiktlig, varje cell i hela kroppen befinner sig någonstans för att jag väljer det, ingenting bara råkar bli. Ja, detta är mitt liv, det ska jag leva, hela tiden och varje ögonblick. Jag vill, jag kan, jag måste, jag ska! leva fullt ut. Total närvaro, där vill jag ingenting annat.

Jag känner vägen.

Hjulspår

Jag har slutat med alkohol och tobak, äter vegetariskt och tar väl hand om mig och min kropp. Men det svåraste av allt är att ändra sitt sätt att tänka: att sluta gestalta sin föreställning om sig själv, sin tillvaro och sitt liv och i stället våga, orka och kunna tänka nytt.

Könsroll

Vilken roll jag än har — klassens clown, klubbens auktoritär, kvinnan i relationen — vilken roll jag än vill ifrågasätta och göra mig fri från, kan jag aldrig förklara min situation helt och hållet med att en omvärld tvingar mig att spela en viss roll. När jag lägger hela skulden utanför mig själv lägger jag också hela lösningen där. Och jag gör mig själv till ett offer. Man har kanske inte alltid möjlighet att välja i varje enskild situation, men man måste heller inte fortsätta spela med, man kan ändra. Ytterst ligger valet hos mig själv, till syvende och sist är det jag själv som måste bemyndiga mig själv och välja något annat.

Duktig

Pappan söp, men inte öppet, utan i smyg. Jag såg aldrig hans belöning; hans livselixir; det han egentligen brann för och drevs av: att få dricka; att få vara med Fröken Flaska. Jag såg bara när han var ”duktig” och åkte till jobbet, för alla andras skull än sin egen, trots att han hade 39 graders feber. Jag trodde det skulle vara så: man ska offra sig och vara duktig. Det har nog aldrig varit uttryckligen förbjudet att njuta, det har nog aldrig sagts att livet inte får vara gott och njutbart, jag har bara aldrig sett att det kan vara det hos honom. Så, jag har varit duktig; duktig på att vara duktig, att offra mig och att inte njuta.

För man gör det man kan; kan i bemärkelsen det man känner igen.

Mobbad

Jag jobbar fortfarande med det, om ni vill veta. Det har gått snart trettio år och det präglar fortfarande mitt liv. Jag har svårt att vara närvarande och ta min fulla potential i besittning, att kliva fram och ta min rättmätiga plats här och nu och vara den jag egentligen och faktiskt är. Det sitter i ryggmärgen på mig: så fort jag sticker ut; syns; hörs; märks kommer de och slår ned mig. Ni lärde mig att vara osynlig och tyst. Ni lärde mig att alltid vara trött och sova för att slippa möta dagen och smärtan i att vara i min kropp. Och på något sätt det värsta av allt: jag kan ändå inte säga att det var ni som tog mitt liv ifrån mig, det gjorde jag själv. Det var ni som mobbade mig men det var jag som valde osynligheten och den stora sömnen. Men däri ligger också den centrala insikten och det nödvändiga bemyndigandet av mig själv för att gå vidare av egen kraft. Jag kommer aldrig att gå till er för att be om era ursäkter eller för att få tillbaka mitt liv. Jag tar tillbaka mitt liv själv, av egen kraft, utan att be om ursäkt för det.

Sluta

Jag är skyldig. Därför belägger jag mig själv med skuld. Och jag betalar med ångest, rädsla och en krum kropp som tydligt visar att jag är: skyldig! Jag skäms. Det var en underbar dejt, ett fantastiskt sätt att avsluta det gamla året och börja det nya, men jag fumlade, frågade inte, lyssnade inte på vad jag ville utan tog för givet, jag trodde. Och dagen efter står vi två vuxna med lite grått i håret på ett helgöppet apotek som två tonåringar och frågar efter dagen efter-piller. Visst, på ett sätt var vi säkert dagens sötaste och charmigaste kunder, men jag känner ändå att, fan, vad skämmigt! Jävlar, vad klantigt! Vissa saker lär man sig visst aldrig. Varför höll jag inte fokus på vad jag ville och agerade utifrån det, i stället för att anta något annat utan att fråga? För att vara till lags? Men jag kanske är tvungen att göra det här för att verkligen förstå att jag alltid och jämt måste bottna i mig själv och hela tiden agera utifrån mig själv och vad jag vill. Sluta vara snäll! Sluta vara till lags! Sluta gör saker när du egentligen inte är riktigt närvarande; inte riktigt med; inte vill helt och hållet!

Bekräftelsetorsk

Se mig, hör mig, smickra mig, säg att du älskar mig! Jämt, alltid, hela tiden. För att du gör något utöver det vanliga? Nej, för att du inte klarar dig utan det. Men jag faller för det ändå; den där bräckligheten och litenheten som inte klarar sig utan min kärlek, som behöver någon stark, klarsynt och klok i tillvaron. Det är så förföriskt smickrande att bjuda på lite uppmärksamhet och vara den någon inte kan leva utan. Men jag tröttnar ganska snart och då blir det där ständiga behovet av att stå i centrum manipulativt och tyranniskt. Luften blir tung att andas, mörkret blir att föredra framför ljuset och rörelseutrymmet blir allt trängre. Jag måste gå, igen, med känslor av skuld och skam hack i häl.

Fåror

Mina ärr och rynkor sitter inte på kroppen, runt ögonen och i pannan, eftersom jag har levt största delen av mitt liv i huvudet sitter de där; i tänkandet; i hjärnan.

Rädd

Jag har en rädsla i mig. En rädsla som sitter så djupt, att drar jag ut den riskerar jag att få med mig själv. Det är en ständig rädsla, den finns alltid där, och den har funnits där så länge jag kan minnas. Den syns alltid i mina ögon. De ögonblick jag inte är rädd och ser mig i spegeln känner jag inte igen mig själv. Jag är rädd för att någon plötsligt ska dyka upp bakom mig, komma på mig, och argt fråga: vad håller du på med? Jag är rädd för att inte kunna stå till svars och motivera det jag gör, bortom att jag helt enkelt vill eller har lust. Jag är rädd att gå från jobbet och glömma att slänga en blick bort mot receptionen och kanske missa någon som är på väg till mig. Jag är rädd att höra: jag ropade på dig, hörde du inte? Jag är rädd att höra: vi väntade men du kom aldrig, så vi åkte. Jag är rädd att höra: varför frågade du inte först? Jag är konstant rädd att såra andra; göra dem besvikna; göra dem arga; göra en plötslig rörelse, låta mycket eller något annat som kan göra dem upprörda på något sätt. Det är som att jag är drillad ända in i ryggmärgen att inte märkas, inte synas, inte höras. Jag får inte gå utanför ramen och störa ordningen. Så, jag försöker ständigt leva ett ögonblick före; i ständig beredskap; på tå. Som om jag kan förutspå vad som kanske kommer att hända så jag kan vara förberedd på det och parera om det händer något som inte är bra. Eller helt enkelt för att inte störa.

Därför

Jag är fortfarande medberoende. Det finns fortfarande ett raster mellan mig och mitt liv, ett ständigt filter mellan mig och mina känslor, en ständig kontroll mellan mig och mina tankar. Jag har fortfarande förtvivlat svårt att agera utifrån mig själv, men jag är jävligt snabb på att ställa upp för andra och stå till tjänst; vara duktig; göra andra glada. Jag kan knappt gå upp om morgnarna, äta frukost, borsta tänderna, diska och ta tillvara dagen om inte någon säger åt mig att göra det; om inte någon blir glad för att jag gör det; om jag inte har ett skäl, en anledning, ett motiv utanför mig själv. Jag har bara ersatt dig med en fiktiv person som nästan vill att jag gör det jag tror att jag vill göra.