Midsommar

Det är inte det att jag inte vill åka ut till landet över Midsommar, det vill jag visst, men jag vill inte sitta där och se hur pappa blir alltmer full tills han knappt kan stå upp eller säga ett vettigt ord. Och jag vill heller inte sitta där och fundera över om han verkligen håller ord och inte dricker i dag, som han har lovat, eller om han bara anstränger sig ytterligare att smyga med det. Han dricker alltid på det ena eller andra sättet tills han inte är min pappa längre, tills han är någon som jag inte känner igen och som jag inte längtar efter eller saknar.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.

Han dricker, det har han gjort länge, och jag ser inget hos honom som vill sluta. Han har nog haft sin kärleksaffär med fröken Flaska i hela sitt vuxna liv, men jag tror inte Hon bryr sig om den där gamla gubben längre. Hon går hela tiden vidare till yngre älskare. Det är bara han som hänger kvar för han vet inget annat; kan inget annat. Man gör vad man kan. Jag försökte många gånger säga ”Jag ser att du dricker” men kunde inte. För varje gång blev det tydligare att det var en fråga om lojalitet: vi pratar inte om det där som vi tyst har kommit överens om att inte prata om.

Gud, ge mig mod att förändra det jag kan.

En Julafton vägde kärleken mot mig själv tyngre och jag bröt lojaliteten och pekade på flodhästen i vardagsrummet: jag ser att du dricker, jag ser att du smyger, jag ser att du springer ut i förrådet för att tjänstvilligt hämta något som ingen ber om och kommer tillbaka lite annorlunda, jag har sett det i femton år men inte vågat; kunnat; orkat säga någonting förrän nu, men nu säger jag det.

Och förstånd att inse skillnaden.

Jag gjorde det av kärlek, till mig själv, och sade vad som fanns i mitt hjärta, inte vad jag trodde han behövde höra. Jag sade kärleksfullt nej till det jag inte vill ha i mitt liv lika kärleksfullt som jag säger ja till det jag vill ha i mitt liv. Jag respekterar hans val att umgås med fröken Flaska, men då vill jag inte umgås med honom, jag vill träffa honom när han är nykter och närvarande. Det är min pappa jag vill vara med, inte den där andra gubben som bara är Törstig och inte tänker på annat än när han ska få Dricka. Sedan dess har vi knappt setts alls. Det är sorgligt men bättre än att sitta och låtsas att allt är okej och inte prata om det.

Så, jag stannar hemma i Midsommar.

Rädsla

Att vara rädd är inget man bara är,
ingen är rädd till sin natur,
lika lite som någon är ond av naturen,
att vara rädd är något man lär sig,
oftast av dem som lärt sig att vara onda.

Äsch, det var så lite så

Den tanke som ger mig mest tillfredsställelse handlar inte om pengar, makt eller ens kärlek, utan om att vara duktig. Min mentala snuttefilt – en tankelek som skänker ro och tröst när jag är trött och stressad – är en fantasi om att jag lånar en väns lägenhet ett tag och passar på att fixa en massa saker, jag tvättar och städar och putsar och fejar och reparerar och gör fint, och när hon kommer hem igen blir hon rörd till tårar av en överväldigande tacksamhet för att jag har gjort så fint och gett henne en möjlighet till en ny start i hennes trassliga och ostädade tillvaro.

Tao

Jag har så länge stått i hallen till min kropp, som om jag vore osäker på om detta verkligen är den kropp jag ska vara i. Får jag? Kan jag? Bör jag? Jag har varit i min kropp, lite spänt och tveksamt, som om jag tänkte att det kanske är en annan kropp jag ska vara i? Jag har så länge levt livet på ungefär samma sätt, i hallen, osäker på om jag ska leva överhuvud? Är det okej att jag lever? Är det här livet jag ska leva?

Jag har väntat och väntat och väntat, i flera år, på att kliva in. Kliva in i kroppen, kliva in i livet. Jag har skrivit det tusentals gånger men det var först i morse, strax innan jag vaknade, som jag verkligen kände att, ja, detta är min kropp, den ska jag vara i, hela tiden, ut i varje fiber. Jag vill, jag kan, vara helt närvarande. Total närvaro, där varje rörelse blir avsiktlig, varje cell i hela kroppen befinner sig någonstans för att jag väljer det, ingenting bara råkar bli. Ja, detta är mitt liv, det ska jag leva, hela tiden och varje ögonblick. Jag vill, jag kan, jag måste, jag ska! leva fullt ut. Total närvaro, där vill jag ingenting annat.

Jag känner vägen.

Hjulspår

Jag har slutat med alkohol och tobak, äter vegetariskt och tar väl hand om mig och min kropp. Men det svåraste av allt är att ändra sitt sätt att tänka: att sluta gestalta sin föreställning om sig själv, sin tillvaro och sitt liv och i stället våga, orka och kunna tänka nytt.

Könsroll

Vilken roll jag än har — klassens clown, klubbens auktoritär, kvinnan i relationen — vilken roll jag än vill ifrågasätta och göra mig fri från, kan jag aldrig förklara min situation helt och hållet med att en omvärld tvingar mig att spela en viss roll. När jag lägger hela skulden utanför mig själv lägger jag också hela lösningen där. Och jag gör mig själv till ett offer. Man har kanske inte alltid möjlighet att välja i varje enskild situation, men man måste heller inte fortsätta spela med, man kan ändra. Ytterst ligger valet hos mig själv, till syvende och sist är det jag själv som måste bemyndiga mig själv och välja något annat.

Duktig

Pappan söp, men inte öppet, utan i smyg. Jag såg aldrig hans belöning; hans livselixir; det han egentligen brann för och drevs av: att få dricka; att få vara med Fröken Flaska. Jag såg bara när han var ”duktig” och åkte till jobbet, för alla andras skull än sin egen, trots att han hade 39 graders feber. Jag trodde det skulle vara så: man ska offra sig och vara duktig. Det har nog aldrig varit uttryckligen förbjudet att njuta, det har nog aldrig sagts att livet inte får vara gott och njutbart, jag har bara aldrig sett att det kan vara det hos honom. Så, jag har varit duktig; duktig på att vara duktig, att offra mig och att inte njuta.

För man gör det man kan; kan i bemärkelsen det man känner igen.

Mobbad

Jag jobbar fortfarande med det, om ni vill veta. Det har gått snart trettio år och det präglar fortfarande mitt liv. Jag har svårt att vara närvarande och ta min fulla potential i besittning, att kliva fram och ta min rättmätiga plats här och nu och vara den jag egentligen och faktiskt är. Det sitter i ryggmärgen på mig: så fort jag sticker ut; syns; hörs; märks kommer de och slår ned mig. Ni lärde mig att vara osynlig och tyst. Ni lärde mig att alltid vara trött och sova för att slippa möta dagen och smärtan i att vara i min kropp. Och på något sätt det värsta av allt: jag kan ändå inte säga att det var ni som tog mitt liv ifrån mig, det gjorde jag själv. Det var ni som mobbade mig men det var jag som valde osynligheten och den stora sömnen. Men däri ligger också den centrala insikten och det nödvändiga bemyndigandet av mig själv för att gå vidare av egen kraft. Jag kommer aldrig att gå till er för att be om era ursäkter eller för att få tillbaka mitt liv. Jag tar tillbaka mitt liv själv, av egen kraft, utan att be om ursäkt för det.

Sluta

Jag är skyldig. Därför belägger jag mig själv med skuld. Och jag betalar med ångest, rädsla och en krum kropp som tydligt visar att jag är: skyldig! Jag skäms. Det var en underbar dejt, ett fantastiskt sätt att avsluta det gamla året och börja det nya, men jag fumlade, frågade inte, lyssnade inte på vad jag ville utan tog för givet, jag trodde. Och dagen efter står vi två vuxna med lite grått i håret på ett helgöppet apotek som två tonåringar och frågar efter dagen efter-piller. Visst, på ett sätt var vi säkert dagens sötaste och charmigaste kunder, men jag känner ändå att, fan, vad skämmigt! Jävlar, vad klantigt! Vissa saker lär man sig visst aldrig. Varför höll jag inte fokus på vad jag ville och agerade utifrån det, i stället för att anta något annat utan att fråga? För att vara till lags? Men jag kanske är tvungen att göra det här för att verkligen förstå att jag alltid och jämt måste bottna i mig själv och hela tiden agera utifrån mig själv och vad jag vill. Sluta vara snäll! Sluta vara till lags! Sluta gör saker när du egentligen inte är riktigt närvarande; inte riktigt med; inte vill helt och hållet!

Bekräftelsetorsk

Se mig, hör mig, smickra mig, säg att du älskar mig! Jämt, alltid, hela tiden. För att du gör något utöver det vanliga? Nej, för att du inte klarar dig utan det. Men jag faller för det ändå; den där bräckligheten och litenheten som inte klarar sig utan min kärlek, som behöver någon stark, klarsynt och klok i tillvaron. Det är så förföriskt smickrande att bjuda på lite uppmärksamhet och vara den någon inte kan leva utan. Men jag tröttnar ganska snart och då blir det där ständiga behovet av att stå i centrum manipulativt och tyranniskt. Luften blir tung att andas, mörkret blir att föredra framför ljuset och rörelseutrymmet blir allt trängre. Jag måste gå, igen, med känslor av skuld och skam hack i häl.