Dröm.
Jag är i lägenheten på -gatan, tom sånär som på en stol, ett bord i köket och några lådor eller kanske en soffa i stora rummet. Och mamma är där. Vi har pratat om något och står var för sig och tänker. Det mörknar snabbt, väldigt snabbt, som om solen plötsligt slocknade. Jag tittar ut genom det stora fönstret i köket och ser ut över staden och de mörka molnen. Det är nästan kolmörkt. Jag kanske har drömt mig bort ett tag och upplever några timmar som några ögonblick, därför är det dag i ena ögonblicket och natt i andra? Men, nej, klockan visar rätt och jag har varit vaken och närvarande hela tiden. Det blev mörkt på ett ögonblick, jag upplevde det ögonblicket, som om solen plötsligt slocknade. Någon gång måste den väl göra det, tänker jag, men varför just nu? När kommer kylan? Om solen har slocknat finns det inget som skyddar oss från universums kyla och då kommer vi snart att frysa ihjäl. Jag känner en sorg över att dö, jag vill leva mer, samtidigt en vördnad att vara med om när världen går under för att solen har slocknat. Är det såhär det känns? Det går några minuter men det blir inte kallare och ingen panik utbryter på gatorna. Det kanske är molnen som gör att det är så mörkt? De är kompakta som bly och välver sig över himlen som ett stort djur med en enorm päls och i blåsten växer de, tornar upp sig och kastar sig ned mot staden som för att äta upp den. Och nu lyser solen igen! Den är inte borta, det är bara molnen som gör att det ser så mörkt ut så man kan tro att solen har slocknat. Men solen hinner skina lite mellan några revor i molnen där borta innan det blir mörkt igen. Vinden tar i och det stormar nu och molnen rör sig snabbt över himlen. Det tjuter, knakar och knäpper och grejer flyger omkring i blåsten. Molnen sänker sig allt längre ned och går så lågt att de river bland hustaken. På andra sidan gården faller molnen ned mellan husen ända ned till marken. Titta, vilken konstig form molnen har! Det är en tromb! Molnen formar sig som en slags strut från marken upp i molnen och börjar röra sig mot vår sida av gården. Den roterar och snurrar och vrider sig som ursinnig och sliter upp buskar och små träd med rötterna, förstör lekplatsen, tömmer sandlådan och ger sig upp på husfasaden. Vi står vid stora fönstret i rummet och ser hur tromben närmar sig. Något säger att vi borde söka skydd och mamma lämnar lägenheten för att hitta en säkrare plats men jag står kvar. Jag ser inget när tromben drar förbi, det är bara svart, men ljudet är öronbedövande. Det skriker, allting skriker, jag kanske också skriker ett tag. Allt som sitter det minsta löst på husfasaden slits bort och kastas upp i himlen och faller ned någon annanstans. Tromben drar ganska snabbt förbi, den uppehöll sig längre på gården och på fasaden mittemot, eller var det bara så jag uppfattade det? Det blir ganska snabbt tyst och stilla igen, det enda som hörs är något som droppar och ett billarm ute på gatan. Jag öppnar fönstret som är ett av de få som är hela och tittar ut över gården. Molnen börjar lätta och det ljusnar lite. Folk kommer försiktigt ut ur portarna och går tysta omkring på gården och tittar på förödelsen utan att säga något eller prata med varandra. Man måste känna efter själv först, formulera om rädslan och frustrationen och sorgen i ord som går att kommunicera till andra. Någon tittar upp och vandrar med blicken över den trasiga husfasaden och dröjer ett ögonblick vid mig där jag står i mitt fönster. Det hänger något bakom en list vid fönstret till vänster om mig. Det ser ut som ett svart snöre, men det är en tunn sladd, med något som ser ut som en liten mikrofon i ena änden. Jag drar i sladden och det är svårt att se vart den leder någonstans, eller varifrån den kommer, men efter några meter hittar jag en ände och där finns några örsnäckor. Jag hittar ytterligare en sladd med något som ser ut som en liten lins i ena änden som leder vidare åt ett annat håll.
Mamma kommer in i rummet och frågar om vi ska gå.
Publicerat av ordvind 
