Hela mig

Jag upptäcker expansionen i att släppa taget om.

Inte för att jag någonsin haft eller kommer att ha dig i bemärkelsen äga, men jag släpper dig fri. Gå dit du ska och gör vad du behöver. Gör det du har lust till.

Lust.

Mind:et målar mustiga bilder hur det ser ut, Egot kastar mig handlöst ned i något svart och bottenlöst. Men jag vill inte låta Egot styra mitt liv. Jag vill inte stå i vägen för din växt. Följ din aptit. Blomma. Expandera.

Mer av dig, inte mindre.

Och när vi ses igen sedan kommer det att vara som första gången vi stod inför varandra, nej är lika möjligt som ja.

Hjärtat vill villkorslös kärlek utan anspråk. Jag vill blomma ut i den kärleken.

Mer av mig.

Hela mig

Alla jag har haft något slags förhållande med, har haft ett vapen. Jag tror ingen av dem har varit helt försvarslös i sin relation till mig. Ett vapen för utpressning – ett ständigt hot – som att vara kidnappad.

En sade alltid ”Om du verkligen älskar mig, så…” skulle jag orka lite mer, skulle jag hinna, skulle jag ha råd, skulle jag vilja, skulle jag ha lust.

Den här är skräckslagen att vara för mycket, samtidigt som mitt rum, min tid och mitt fokus krymps alltmer och mer och jag närmar mig bit för bit det ställe där jag måste stanna upp och säga: ”Nej, det här går inte längre, du är för mycket!”

Kanske är det så, att alla relationer är till för att hela människor? Det finns egentligen ingen annan anledning att vara ihop, för att jag har något som behöver helas och du kan göra det.

Grupprocesser

Alla övningar; uppgifter; meditationer är obligatoriska, alla måste alltid vara med, annars är man ett ”läckage” som förstör gruppens energi. Det är inte gruppterapi, det är grupptyranni.

Du och jag

Jag kan inte göra dig annat än besviken om jag släpper dig för nära inpå mig. Förlåt mig, jag vet att jag skrivit detta tidigare, men när det väl kommer till kritan känns det som att det är fortfarande det grundläggande fundamentet varpå all min interaktion med andra människor vilar. Och ja, självklart fungerar det som en självuppfyllelse, jag blir precis så falsk som jag i grund och botten är rädd att avslöjas som.

Rätt men fel igen

Jag visste det, jag kände det på mig, när jag läste dina ord kom de inte som någon större överraskning, men Gud vad ont de gjorde. Plötsligt tystnar den där tonen, verkligheten skiftar tillbaka till en lite annorlunda färgskala, perspektivet blir platt och något krymper ihop och blir mindre igen. Hej ensamheten. Igen. Jag väckte din lust att… men inte mer, inte längre. Gud vad trött jag är på att vara någon jävla katalysator som väcker lust att… Jag vill inte ”träffa någon”, jag vill mötas och bli bemött i djupet av mitt hjärta, jag vill möta någon som drar hela mitt väsen till sig. Du gör det. Så rätt, men så blir det fel ändå. Igen.

Vi är vänner, eller hur?

Det svåraste som finns är att säga ja och nej till sex, så vi lägger sexet i olika roller i stället: är man ihop; tillsammans; ett par har man sex, är man vänner gör man det inte, är man kk knullar man för och när man har lust. På så sätt kan vi lägga all energi på att manövrera in och ut ur olika roller i stället för att bejaka vår sexualitet och lära oss att säga ja och nej till sex.

Äktenskap

Varför vara tillsammans resten av livet när man kan byta efter ett tag, just for fun? Kärleken är ändå evig. Min kärlek upphör inte för att vi inte längre är ihop.

Bekräftelsetorsk

Se mig, hör mig, smickra mig, säg att du älskar mig! Jämt, alltid, hela tiden. För att du gör något utöver det vanliga? Nej, för att du inte klarar dig utan det. Men jag faller för det ändå; den där bräckligheten och litenheten som inte klarar sig utan min kärlek, som behöver någon stark, klarsynt och klok i tillvaron. Det är så förföriskt smickrande att bjuda på lite uppmärksamhet och vara den någon inte kan leva utan. Men jag tröttnar ganska snart och då blir det där ständiga behovet av att stå i centrum manipulativt och tyranniskt. Luften blir tung att andas, mörkret blir att föredra framför ljuset och rörelseutrymmet blir allt trängre. Jag måste gå, igen, med känslor av skuld och skam hack i häl.

Nej

Det skulle säkert vara skönt men, nej, jag tror vi vill olika saker. Det kommer att sluta med att du blir sårad och jag blir mest besvärad. Håll dig undan mig. Dessutom förstår jag inte det där att du har så mycket att ge. Vaddå ge? Vaddå få? Jag förstår inte det. Jag har egentligen aldrig förstått det. Men en sak har jag lärt mig: jag går inte ihop med människor som tänker i de termerna och ser den distinktionen. Det slutar alltid med att jag får höra att jag är egoistisk och inte ger tillräckligt mycket. Nej tack, jag är inte betjänt av att höra sådant. Jag lyssnar inte till sådana människor längre. Vi har inget att säga varandra. Efter mycket om och men har jag kommit fram till att jag inte har något att ge, jag är. Jag är jag, den jag är. Jag kan inte vara något annat än den jag är. Jag måste vara den jag är. Vem är det annars? Det passar vissa, det passar andra inte alls. Jag tror inte det passar dig. Det förvånar mig att du inte ser det själv. Den sexuella attraktionen kanske förblindar? Men inte mig. Fast jag tror snarare att det handlar om en diffus uppfattning om vad du egentligen vill ha. Men jag vet vad jag vill ha, framför allt vet jag vad jag inte vill ha.