Längtan

Jag ska inte vara på Facebook, ingen läser eller kommenterar mina inlägg, jag ska inte vara på Happy Pancake, jag får bara ”Tack men jag har just träffat någon, hoppas du hittar vad du söker” som svar, jag ska inte vara på krogen, jag har slutat dricka och går ändå alltid hem ensam, jag ska inte vara på tantrakurs, det som händer där fortsätter aldrig efter kursen, jag ska inte vara på jobbet, jag mår bara dåligt av det, jag ska inte dejta mina vänners vänner, det leder sällan någon vart.

Rörelsen går ut från mig själv men vänder hela tiden tillbaka till mig själv, allt pekar på mig själv som för att säga att det är mig själv jag ska vara med. Är all min längtan efter något därute egentligen något jag saknar hos mig själv? Vad händer när jag hittar det, träffar jag någon då? Eller behöver jag inte göra det?

Rätt men fel igen

Jag visste det, jag kände det på mig, när jag läste dina ord kom de inte som någon större överraskning, men Gud vad ont de gjorde. Plötsligt tystnar den där tonen, verkligheten skiftar tillbaka till en lite annorlunda färgskala, perspektivet blir platt och något krymper ihop och blir mindre igen. Hej ensamheten. Igen. Jag väckte din lust att… men inte mer, inte längre. Gud vad trött jag är på att vara någon jävla katalysator som väcker lust att… Jag vill inte ”träffa någon”, jag vill mötas och bli bemött i djupet av mitt hjärta, jag vill möta någon som drar hela mitt väsen till sig. Du gör det. Så rätt, men så blir det fel ändå. Igen.

Längtan

Fragilidad med Sting i lurarna på väg hem med en färja från Arholma. Luften är orolig och jag betraktar fantastiska formationer bland molnen som reser sig som enorma väggar och bergskedjor, faller i tvära stup, suddas ut i vindslitna trasor på låg höjd eller framträder långt borta i horisonten med solbelysta kanter så skarpa att man kan sträcka ut handen och ta i dem. En hänförande scen, en fantastisk stund av svindlade perspektiv och stillhet, som jag skulle vilja dela med någon, i tysthet och utan att behöva vara överens. Det är nog vad jag saknar mest, någon att dela detta rum med ibland utan ord, det är kärnan i min ensamhet; längtan.

The Other

Jag ser och hör vad de tycker och tänker. Jag kan ana vad de är rörande överens om vid eftermiddagsfikat. Jag känner deras oro för det okända, för det som inte passar in i deras mall, för det som utmanar deras uppfattning om vad som är rätt, gott och värdefullt, för mig. Jag passar inte in i deras uppfattning om hur man ska vara och bete sig.

Man ska vara glad och prata om vad man har gjort i helgen och se på teve och tycka om att gå på restaurang och vilja ombilda och tycka ungefär likadant som alla andra. Eller så blir man hänvisad till en outsider-roll i gruppen och att vara den konstiga kufen, den djupa filosofen, den skrattande clownen eller någon annan udda karaktär som de andra kan spegla sig i, som de kan vara normala i jämförelse med.

Det är ju så mycket enklare om det okända, det konstiga, det avvikande ligger långt borta i något man kan avfärda med: ”Jo, men N N är ju sådär!” Underförstått: själv är jag ju inte sådär, jag är ju normal. Varje behov, varje beteende, varje reaktion man delar med det okända binder dig samman med det och bryter ned avståndet och gör att allt kommer så mycket närmare. Därför kan det vara enklare att behålla uppfattningen om den andra. Den andra som är annorlunda och som man inte vill förklara på annat sätt än att N N är… annorlunda.

Twillight zone

Ibland förstår jag mig inte på människor, alls. Jag ser dem prata, jag ser deras munnar röra på sig, och jag hör ljuden men förstår inte vad de säger. Vad driver dem? Vad vill de? Vad menar de, egentligen? Det är som att jag kommer från en annan planet. Det är som att det hela tiden förväntas något mer, något annat, av mig. Men ingen vågar eller vill säga vad det är. Det är som det finns en tyst överenskommelse om någonting, något alla förväntas hålla sig till men som ingen pratar om, något jag har missat. Jag vet inte.

Hej

När jag är ute på stan
Om jag tittar tillräckligt länge på folk
Inte blänger utan bara möter dem
Närvarande och utan att slå bort blicken
Säger de ”Hej”
Men jag ser dem aldrig hälsa så på någon annan

Sex

Det här fungerar ju inte, jag skiter i det och blir asexuell. Jag orkar inte lägga mer energi på något som aldrig blir av. Jag får hela tiden höra att jag är attraktiv på alla sätt och vis, och jag kan märka på blickarna och vibbarna att det stämmer, men jag är ändå ensam, varje dag. Är det ingen som vågar? Eller är det bara något de säger? Eller gör jag något fel? Något jävla fel gör jag, men jag vet inte vad, jag tycker att jag har prövat om inte allt så tillräckligt mycket, men jag är fortfarande ensam. Varje dag.

Ensam igen

Vid sidan av dem jag umgås med i en specifik kontext som jobb, utbildning eller fritidsförening, är jag ensam. Ibland kommer någon in i mitt liv och det känns som att vi skulle kunna bli vänner, ett tag, men så rinner det ut i sanden. Igen. Om jag inte hela tiden aktivt underhåller relationen tystnar telefonen och sinar mejlen. Jag saknar en partner eller en bästa vän. Jag har nog ett par vänner, men de är småbarnsföräldrar och vi träffas bara några gånger om året som mest.

Ensamhet, något jag känner alltför väl.

– Varför har du ont i ryggen?
– För att ta uppmärksamheten från ensamheten och den medföljande känslan av meningslöshet.

Jag har aldrig känt så starkt tidigare att jag inte vill leva längre. Jag ser ingen poäng med det, jag fattar inte varför, jag ser inte vem eller vilka jag behövs för. Fan vad trött jag är på att vara ensam. Jag vill bara vila. Vila, vila, vila. Snälla, stäng av den här skiten och låt mig få börja om någon annan gång, någon annanstans.

Please reboot.

Ensam

Vad skrämmande tyst det är om inte jag ringer någon. Vad skrämmande sällan jag har sällskap om inte jag tar initiativ till det. Vad skrämmande oproportionerligt mitt behov av andra tycks vara i jämförelse med deras behov av mig. Jag kan inte låta bli att undra om någon skulle sakna mig om jag gick långt ut i skogen och satte mig på en klippa mot ett träd och satt där och såg solen gå upp och ned, upp och ned, tills jag somnade och inte orkade vakna igen? Jag kan ofta känna att få skulle sakna mig särskilt mycket eller länge, så varför dröja kvar? Vad har jag här att göra egentligen? Vad sitter jag här ensam för?

Jul, jävla Jul

Jag hatar Jul och Nyår. De här veckorna i december är utan minsta konkurrens den värsta tiden på hela året. Det är som att simma i en tunnel under vattnet: ta ett djupt andetag vid Lucia, dyk ned i det mörka, håll andan och hoppas att luften räcker till efter nyår. Jag måste börja åka bort över Jul, till någon varm, solig och stilla plats där man inte har en aning om Jul, denna konsumtionens högtid av prylar, teve och mat förklädd till omtanke, familjefrid och fest.