Sex

Det här fungerar ju inte, jag skiter i det och blir asexuell. Jag orkar inte lägga mer energi på något som aldrig blir av. Jag får hela tiden höra att jag är attraktiv på alla sätt och vis, och jag kan märka på blickarna och vibbarna att det stämmer, men jag är ändå ensam, varje dag. Är det ingen som vågar? Eller är det bara något de säger? Eller gör jag något fel? Något jävla fel gör jag, men jag vet inte vad, jag tycker att jag har prövat om inte allt så tillräckligt mycket, men jag är fortfarande ensam. Varje dag.

Ensam igen

Vid sidan av dem jag umgås med i en specifik kontext som jobb, utbildning eller fritidsförening, är jag ensam. Ibland kommer någon in i mitt liv och det känns som att vi skulle kunna bli vänner, ett tag, men så rinner det ut i sanden. Igen. Om jag inte hela tiden aktivt underhåller relationen tystnar telefonen och sinar mejlen. Jag saknar en partner eller en bästa vän. Jag har nog ett par vänner, men de är småbarnsföräldrar och vi träffas bara några gånger om året som mest.

Ensamhet, något jag känner alltför väl.

– Varför har du ont i ryggen?
– För att ta uppmärksamheten från ensamheten och den medföljande känslan av meningslöshet.

Jag har aldrig känt så starkt tidigare att jag inte vill leva längre. Jag ser ingen poäng med det, jag fattar inte varför, jag ser inte vem eller vilka jag behövs för. Fan vad trött jag är på att vara ensam. Jag vill bara vila. Vila, vila, vila. Snälla, stäng av den här skiten och låt mig få börja om någon annan gång, någon annanstans.

Please reboot.

Ensam

Vad skrämmande tyst det är om inte jag ringer någon. Vad skrämmande sällan jag har sällskap om inte jag tar initiativ till det. Vad skrämmande oproportionerligt mitt behov av andra tycks vara i jämförelse med deras behov av mig. Jag kan inte låta bli att undra om någon skulle sakna mig om jag gick långt ut i skogen och satte mig på en klippa mot ett träd och satt där och såg solen gå upp och ned, upp och ned, tills jag somnade och inte orkade vakna igen? Jag kan ofta känna att få skulle sakna mig särskilt mycket eller länge, så varför dröja kvar? Vad har jag här att göra egentligen? Vad sitter jag här ensam för?

Jul, jävla Jul

Jag hatar Jul och Nyår. De här veckorna i december är utan minsta konkurrens den värsta tiden på hela året. Det är som att simma i en tunnel under vattnet: ta ett djupt andetag vid Lucia, dyk ned i det mörka, håll andan och hoppas att luften räcker till efter nyår. Jag måste börja åka bort över Jul, till någon varm, solig och stilla plats där man inte har en aning om Jul, denna konsumtionens högtid av prylar, teve och mat förklädd till omtanke, familjefrid och fest.

Ensam

– Förlita dig aldrig helt och hållet på en annan, livets största prövningar möter vi ensamma.
– Livets största prövning är att vara ensam.

Ensam

Igen. Jag själv i min egna säng under mitt eget täcke och röda filt och där borta i hörnan står fortfarande min gitarr som jag aldrig lär mig att spela på och i garderoben ligger mitt oskrivna manus till en film eller kanske en pjäs som aldrig kommer att ses. Så skönt.