Papper, blyerts, tankar. En punkt: slutet på en mening. En stor bokstav, början på nästa. En tanke, en mening. Ord: bilder av ljud, vibrationer i luften, som vi kommit överens om att de betecknar delar av verkligheten.
Jag ligger i min säng och skriver, skriver, skriver. Som om jag vore rädd att missa något ord, glömma en utvikning eller att inte hinna med en tanke. Tänk om den springer förbi mig utan att jag hinner fånga den i ord!
Jag ligger i min säng och tittar på lampan i taket och skriver om allting annat än mig själv och det som faktiskt rör sig i mitt huvud, trots att jag alltid skriver i första person. Det är som jag alltid försöker skriva fram något annat, som om det silas innan det sätts på pränt, som om jag egentligen inte försöker fånga sanningen i ord utan snarare drapera den i ord, som om jag inte vore god nog.
Jag är alltid någon annanstans än här. Jag är alltid borta i tanken på hur det skulle kunna vara eller borde vara. Eller hur det skulle kunna (be)skrivas. Jag tänker och skriver, alltså har jag huvudet fullt av ord, alltså finns jag inte här, alltså är jag inte närvarande.
Jag tittar på lampan i taket, försiktigt, som om jag vore rädd att titta igenom mitt skal av tankar om den och faktiskt se den, eller att den ska se mig. Ursäkta att jag tittar så oförblommerat. Lampan hänger där, för att jag har packat upp den, vikt ut den och monterat upp den, och den är så verklig att den är svår att se.
Jag har svårt att se lampan i taket. Jag tittar på den och låter blicken stanna vid den och känner en slags ångest över vad jag ska se, en rädsla att verkligheten inte ska stämma överens med min idé, tanke om den, och det gör ont i ögonen när jag fäster blicken vid rispapprets skrovliga yta och håller den kvar där och verkligen tittar på lampan och bara fortsätter att titta på lampan med alla dess detaljer där den hänger i taket ett par meter ovanför mig i sängen.
Det är ovant och konstigt att hålla kvar blicken så här länge, så här närvarande, utan att börja tänka på vad lampan kunde vara, borde vara eller kunde beskrivas. Det känns ovant att inte titta på lampan i små korta intervaller för att kolla om den stämmer med tanken. Det här gör ont i ögonen, de är inte vana att titta såhär länge och fokuserat på en alldeles verklig sak som hänger stilla i taket, och det känns nästan skrämmande att bara titta, enbart betrakta, utan att tänka och analysera. Att använda sina ögon för att se, inte som ett instrument för att verifiera eller falsifiera ett antagande om verkligheten.
Närvaro.
En koltrast sjunger vackert i ett träd någonstans utanför, en bil slamrar förbi långt borta och hörs knappt och klockan tickar sakta fram sina sekunder. Jag hör det jag hör, ser det jag ser, känner det jag känner. Jag hör koltrasten, ser lampan, känner värmen under täcket. Närvaro.
Verkligheten är inte här för att bekräfta mitt tänkande om den, den är i alla fall, vad jag än tänker om den. Men jag tänker alltid, inte på verkligheten utan om den, som om jag inte skulle kunna erfara den utan att först ha en idé, en föreställning om den. Först kommer tanken om verkligheten, sedan verkligheten själv som ska stämma överens med tanken.
Det är som att hela tiden kisa: att försöka se (genom) sina föreställningar om verkligheten i stället för att se verkligheten själv direkt. Och tänka sedan. En dimma och slöja dras för ens ögon, hela ens väsen, och man famlar omkring med sina föreställningar om verkligheten och försöker få dem att passa in på något sätt.
I stället för att närvara, här och nu, stanna upp och betrakta, lyssna på koltrasten och se lampan och känna täcket, skannar jag av verkligheten i små korta intryck, i lösryckta bitar, som sedan sammanfogas till bilden av verkligheten. Detta ständiga kisande! Den här flackande blicken, som uppdateras i samma intervall som datorskärmen på jobbet. Blicken är så van vid det, att det gör ont att fokusera på en sak, en lampa som hänger i taket ovanför sängen, i mer än ett ögonblick. Det gör ont i ögonen att stanna upp och betrakta en och samma sak under en längre tid och utan att ställa den i jämförelse med föreställningen om den.
Föreställning, före ställning, ställa före. Vad kan man ställa före verkligheten annat än dess orsak? Och ändå tenderar vi att ställa våra egna tankar om verkligheten före och leva i vår idéverklighet snarare än i den riktiga verkligheten.
Papper, blyerts, tankar. Ord. Jag skriver som för att skriva ikapp verkligheten, men den finns redan här, den behöver inte konstitueras eller ens beskrivas av mina ord, den är oavsett om jag skriver eller inte.
Jag vill inte kisa mer. Jag vill inte stressa mer. Jag vill närvara. Jag vill stanna upp och vara här och nu, inte sedan eller i går. Jag vill känna hungern i min mage, se trädens lövverk helt stilla och höra koltrasten på taknocken. Jag vill riva Mayaslöjan och vila i närvaron.
Jag vill inte be om ursäkt för att jag finns, för att jag närvarar, för att jag upptar rum. Jag vill inte längre gå omkring i den där ständiga oron över vad jag kan komma att se, höra, känna, lukta och smaka. Och att det inte ska stämma. Med vad?
Titta på lampan i taket, kolla inte bara om den finns där och ser ut som du förväntar dig att den ska göra, stanna upp och verkligen titta på den! Titta, men tänk inte, titta bara. Analysera inte, tolka inte, beräkna inte. Titta bara. Betrakta. Se lampans färg, form och textur. Följ lampans linjer och se alla små detaljer. Ge akt på dem, detaljerna, utan att tappa helheten, men tänk inte. Se bara lampan. Den är nog i sig själv, den behöver inte bekräftas eller förklaras eller kompletteras av ditt tänkande, den hänger där i alla fall.
Se lampan i taket.
Publicerat av ordvind 
