Ro

Stillhet, ro, lugn. Harmoni. Jag är på väg. Det enda jag egentligen vill, när jag väl är där, men på vägen dit jagar jag tusen andra saker. Varför? Varför kan jag aldrig landa i mig själv och vara kvar där? Jag längtar, längtar så vansinnigt mycket, men jag vet inte efter vad. Vad söker jag? Vad söker mig? Släpp taget, släpp taget… and just let go. Vad är det jag håller fast vid?

Att det ska ta ett helt liv för att börja leva livet.

Lampan i taket

Papper, blyerts, tankar. En punkt: slutet på en mening. En stor bokstav, början på nästa. En tanke, en mening. Ord: bilder av ljud, vibrationer i luften, som vi kommit överens om att de betecknar delar av verkligheten.

Jag ligger i min säng och skriver, skriver, skriver. Som om jag vore rädd att missa något ord, glömma en utvikning eller att inte hinna med en tanke. Tänk om den springer förbi mig utan att jag hinner fånga den i ord!

Jag ligger i min säng och tittar på lampan i taket och skriver om allting annat än mig själv och det som faktiskt rör sig i mitt huvud, trots att jag alltid skriver i första person. Det är som jag alltid försöker skriva fram något annat, som om det silas innan det sätts på pränt, som om jag egentligen inte försöker fånga sanningen i ord utan snarare drapera den i ord, som om jag inte vore god nog.

Jag är alltid någon annanstans än här. Jag är alltid borta i tanken på hur det skulle kunna vara eller borde vara. Eller hur det skulle kunna (be)skrivas. Jag tänker och skriver, alltså har jag huvudet fullt av ord, alltså finns jag inte här, alltså är jag inte närvarande.

Jag tittar på lampan i taket, försiktigt, som om jag vore rädd att titta igenom mitt skal av tankar om den och faktiskt se den, eller att den ska se mig. Ursäkta att jag tittar så oförblommerat. Lampan hänger där, för att jag har packat upp den, vikt ut den och monterat upp den, och den är så verklig att den är svår att se.

Jag har svårt att se lampan i taket. Jag tittar på den och låter blicken stanna vid den och känner en slags ångest över vad jag ska se, en rädsla att verkligheten inte ska stämma överens med min idé, tanke om den, och det gör ont i ögonen när jag fäster blicken vid rispapprets skrovliga yta och håller den kvar där och verkligen tittar på lampan och bara fortsätter att titta på lampan med alla dess detaljer där den hänger i taket ett par meter ovanför mig i sängen.

Det är ovant och konstigt att hålla kvar blicken så här länge, så här närvarande, utan att börja tänka på vad lampan kunde vara, borde vara eller kunde beskrivas. Det känns ovant att inte titta på lampan i små korta intervaller för att kolla om den stämmer med tanken. Det här gör ont i ögonen, de är inte vana att titta såhär länge och fokuserat på en alldeles verklig sak som hänger stilla i taket, och det känns nästan skrämmande att bara titta, enbart betrakta, utan att tänka och analysera. Att använda sina ögon för att se, inte som ett instrument för att verifiera eller falsifiera ett antagande om verkligheten.

Närvaro.

En koltrast sjunger vackert i ett träd någonstans utanför, en bil slamrar förbi långt borta och hörs knappt och klockan tickar sakta fram sina sekunder. Jag hör det jag hör, ser det jag ser, känner det jag känner. Jag hör koltrasten, ser lampan, känner värmen under täcket. Närvaro.

Verkligheten är inte här för att bekräfta mitt tänkande om den, den är i alla fall, vad jag än tänker om den. Men jag tänker alltid, inte på verkligheten utan om den, som om jag inte skulle kunna erfara den utan att först ha en idé, en föreställning om den. Först kommer tanken om verkligheten, sedan verkligheten själv som ska stämma överens med tanken.

Det är som att hela tiden kisa: att försöka se (genom) sina föreställningar om verkligheten i stället för att se verkligheten själv direkt. Och tänka sedan. En dimma och slöja dras för ens ögon, hela ens väsen, och man famlar omkring med sina föreställningar om verkligheten och försöker få dem att passa in på något sätt.

I stället för att närvara, här och nu, stanna upp och betrakta, lyssna på koltrasten och se lampan och känna täcket, skannar jag av verkligheten i små korta intryck, i lösryckta bitar, som sedan sammanfogas till bilden av verkligheten. Detta ständiga kisande! Den här flackande blicken, som uppdateras i samma intervall som datorskärmen på jobbet. Blicken är så van vid det, att det gör ont att fokusera på en sak, en lampa som hänger i taket ovanför sängen, i mer än ett ögonblick. Det gör ont i ögonen att stanna upp och betrakta en och samma sak under en längre tid och utan att ställa den i jämförelse med föreställningen om den.

Föreställning, före ställning, ställa före. Vad kan man ställa före verkligheten annat än dess orsak? Och ändå tenderar vi att ställa våra egna tankar om verkligheten före och leva i vår idéverklighet snarare än i den riktiga verkligheten.

Papper, blyerts, tankar. Ord. Jag skriver som för att skriva ikapp verkligheten, men den finns redan här, den behöver inte konstitueras eller ens beskrivas av mina ord, den är oavsett om jag skriver eller inte.

Jag vill inte kisa mer. Jag vill inte stressa mer. Jag vill närvara. Jag vill stanna upp och vara här och nu, inte sedan eller i går. Jag vill känna hungern i min mage, se trädens lövverk helt stilla och höra koltrasten på taknocken. Jag vill riva Mayaslöjan och vila i närvaron.

Jag vill inte be om ursäkt för att jag finns, för att jag närvarar, för att jag upptar rum. Jag vill inte längre gå omkring i den där ständiga oron över vad jag kan komma att se, höra, känna, lukta och smaka. Och att det inte ska stämma. Med vad?

Titta på lampan i taket, kolla inte bara om den finns där och ser ut som du förväntar dig att den ska göra, stanna upp och verkligen titta på den! Titta, men tänk inte, titta bara. Analysera inte, tolka inte, beräkna inte. Titta bara. Betrakta. Se lampans färg, form och textur. Följ lampans linjer och se alla små detaljer. Ge akt på dem, detaljerna, utan att tappa helheten, men tänk inte. Se bara lampan. Den är nog i sig själv, den behöver inte bekräftas eller förklaras eller kompletteras av ditt tänkande, den hänger där i alla fall.

Se lampan i taket.

[kå 'nulla]

Jag vill åka på spa med någon. Sova, äta gott, få allt serverat, ta det lugnt, varva ned, ligga lågt en helg och inte göra något annat än bada och knulla, bada och ha sex, bada och älska. Och bada och kopulera lite till. Jävlar vad skönt det skulle vara.

Koltrasten sjunger i natt

Och jag vill vara fri från den där ständiga känslan av att be om ursäkt för att jag finns, för att jag upptar utrymme, för att jag är den jag är och gör det jag gör och tycker om det jag tycker om. Jag vill inte förminska mig själv för att för att jag är rädd att ta plats. Jag vill inte hålla tyst för att jag är rädd att höras och råkar säga det man inte ska prata om. Jag vill inte gå i skuggan för att jag är rädd att synas. Jag vill inte smyga omkring på tå längre, ständigt orolig att störa någon. Den där rädslan och oron gör mig ständigt på min vakt, alltid redo att försvara mig och fly undan i en ursäkt, aldrig riktigt närvarande. Till slut kan jag inte vila ens i min egen kropp längre.

Rädslan är den verkliga motsatsen till att leva. Get busy living or get busy dying. Gud, vad trött jag är på att vara rädd.

Och jag måste sluta leva som om framtiden är en enkel summa av allt jag gjort hittills. Det är dags att vika undan backspegeln, kliva in i här och nu och ta den oändliga möjlighet i anspråk som kan vara framtiden. Låta det komma, hända, inträffa.

Och solen skiner i dag. Ljuset har vänt åter.

Du och jag

Har jag varit inne på det tidigare? Jag kanske har skrivit om det förut? Men det finns en attraktion i tvåsamheten, det som är bra med den, att höra ihop med någon, det som är gott med det, att vara två, när man inte tar varandra för givet, som är så stark att den nästan upphäver vikten av vem man är ihop med. Bara man är ihop med någon. Jag blir så jävla trött på att vara ensam ibland att jag känner mig redo att binda mig till vem som helst, nästan. Men inte för att slippa vara ensam, utan för att jag vill höra ihop med någon, vara två, planera ett barn, flytta till något större, åka på semester tillsammans, rusta upp ett litet torp någonstans. Tänk att bara gå nedför gatan på väg till tunnelbanan på väg hem från jobbet och höra ihop med någon, vara två med någon, som slås av ungefär samma tanke ibland.

Jag behöver

Å andra sidan, även om det fortfarande inte är så ofta, funderar jag allt starkare på att ge upp hela den där grejen med kärlek, förhållande och familj och sikta på ett bekvämt liv som singel i stället och leva helt och hållet efter devisen ”själens obotliga ensamhet och köttets lust”.

Unga människor

De står på ett varsitt trappsteg i tunnelbanan
Och skrattar för att de är lika långa
De åker ut till IKEA och köper en sänggavel
Som de bär hem tillsammans
De somnar tillsammans i en lite för liten säng
Och älskar när de vaknar

Jag vill vara kär och ung

Kom!

Jag har ett enormt sug efter sött och salt och äter som om jag vore gravid, en mörk chokladkaka och en påse naturchips om dagen utöver frukost och lunch och middag, men jag vet vad jag egentligen är sugen på. Jag behöver närheten av, intimiteten till och sexet med en annan människa. Gud, vad jag saknar att vara nära, nära, nära en annan! Jag vill känna, lukta och smaka din hud, doft, värme, fukt, åtrå. Mina händer saknar dig. Mina ben vill slingra sig om dig. Min näsa letar efter doften av ditt hår om morgonen. Min mage väntar på din rygg. Mina ögon söker dig i mängden. Var är du?

Bakom en vägg

Jag kan höra någon av grannarna ha sex ibland när jag ligger för att sova. Det låter inte länge eller mycket men ett sådant ljud går inte att ta miste på. Jag hör aldrig honom, bara henne en kort stund. Åh! Ah! Sedan är det tyst igen. Det är ett vackert ljud som fyller mig med åtrå och ödmjukhet.

Och låt dö

Jag vill gå naken ut i ljuset och ta djupa andetag och fylla mina lungor med den krispiga luften och känna solen mot min hud och höra min röst eka över nejden: leva!