Ord

”Men, har du sagt att…?”
”Men, har du berättat…?”
”Men, om du säger…?”

Ja, det finns allting att säga, och ingenting alls. Men varför ska jag ösa på med mera ord, för att få någon på andra tankar? Ord är till för huvudet, man måste ha ord för att resonera och räkna sig fram till något, hjärtat behöver inga ord. Jag vill det som är ändå, utan ord.

Please reboot

Jag tänker hela tiden, som ett konstant surr av ljud, ord och tankar i mitt huvud, som en dator rädd att förlora det som finns i minnet och glömma vem jag är.

Ord, igen

Jag använder ord hela tiden. När jag inte skriver pratar jag, för andra eller för mig själv. Jag använder ord för att lätta på trycket; för att avleda allt det där jag har inom mig; för att inte explodera; för att sublimera min energi i något ofarligt. Och för att slippa vara närvarande. Ord är ofarliga, de går att sudda, ignorera, läsa fel, bortförklara, modifiera eller maskera med några väl valda synonymer. Men det som skrämmer mig med närvaron är egentligen inte riktiga erfarenheter av verkligheten så mycket som min föreställning om den. Mer ord. Spår i hjärnan. Tänkandets hjulspår. Tankemönster. Fan.