The Other

Jag ser och hör vad de tycker och tänker. Jag kan ana vad de är rörande överens om vid eftermiddagsfikat. Jag känner deras oro för det okända, för det som inte passar in i deras mall, för det som utmanar deras uppfattning om vad som är rätt, gott och värdefullt, för mig. Jag passar inte in i deras uppfattning om hur man ska vara och bete sig.

Man ska vara glad och prata om vad man har gjort i helgen och se på teve och tycka om att gå på restaurang och vilja ombilda och tycka ungefär likadant som alla andra. Eller så blir man hänvisad till en outsider-roll i gruppen och att vara den konstiga kufen, den djupa filosofen, den skrattande clownen eller någon annan udda karaktär som de andra kan spegla sig i, som de kan vara normala i jämförelse med.

Det är ju så mycket enklare om det okända, det konstiga, det avvikande ligger långt borta i något man kan avfärda med: ”Jo, men N N är ju sådär!” Underförstått: själv är jag ju inte sådär, jag är ju normal. Varje behov, varje beteende, varje reaktion man delar med det okända binder dig samman med det och bryter ned avståndet och gör att allt kommer så mycket närmare. Därför kan det vara enklare att behålla uppfattningen om den andra. Den andra som är annorlunda och som man inte vill förklara på annat sätt än att N N är… annorlunda.

Rädsla

Att vara rädd är inget man bara är,
ingen är rädd till sin natur,
lika lite som någon är ond av naturen,
att vara rädd är något man lär sig,
oftast av dem som lärt sig att vara onda.

Vi är vänner, eller hur?

Det svåraste som finns är att säga ja och nej till sex, så vi lägger sexet i olika roller i stället: är man ihop; tillsammans; ett par har man sex, är man vänner gör man det inte, är man kk knullar man för och när man har lust. På så sätt kan vi lägga all energi på att manövrera in och ut ur olika roller i stället för att bejaka vår sexualitet och lära oss att säga ja och nej till sex.

Könsroll

Vilken roll jag än har — klassens clown, klubbens auktoritär, kvinnan i relationen — vilken roll jag än vill ifrågasätta och göra mig fri från, kan jag aldrig förklara min situation helt och hållet med att en omvärld tvingar mig att spela en viss roll. När jag lägger hela skulden utanför mig själv lägger jag också hela lösningen där. Och jag gör mig själv till ett offer. Man har kanske inte alltid möjlighet att välja i varje enskild situation, men man måste heller inte fortsätta spela med, man kan ändra. Ytterst ligger valet hos mig själv, till syvende och sist är det jag själv som måste bemyndiga mig själv och välja något annat.