Energiarbete

21 september 2009

Jag drömde att jag tog livet av mig i natt. Jag låg i en båt och hade öppnat kranen till gasolen. Jag drack whiskey för att somna. Jag ångrade mig plötsligt och reste mig men snubblade och föll halvvägs ut i sittbrunnen och dog ändå. Livet lämnade mig i två liksom stora ryckningar. Men det var inte bara kroppen, musklerna, som ryckte i protest att inte ha något livgivande att andas längre och behöva dö, det var livsenergin som lämnade mig i två vågor.

Jag vaknade och var inte särskilt vaken eller pigg men kände tydligare än någonsin min livsenergi, Qi. Att bara vara vid liv innebär att jag alltid, konstant, huserar en viss mängd grundläggande livsenergi, oavsett hur jag mår, även om jag känner mig trött, håglös, sjuk och helt tömd på energi.

Att känna och arbeta med sin livsenergi, Qi, innebär inte att man krystar fram en känsla av något som far fram genom kroppen och som yttrar sig som gåshud överallt, det innebär snarare att öppna upp för tanken att allt egentligen är energi: E = mc2.

Jag lever, alltså flödar jag av Qi, livsenergi!


Levande

9 december 2008

”En dag kommer jag att dö.” Det är fint men fel, för det antyder att jag kommer vara beredd och se när det kommer och ha tid att plocka undan och städa innan det är dags. ”En dag har jag dött.” Det är mer rätt. Och då infinner sig genast frågan: vad vill jag göra med den tid jag har? Hur vill jag att den ska vara? Hur vill jag vara under den tid jag är, osynlig i skuggorna eller närvarande i min fulla potential, oavsett om jag är stark nog att bära världen på mina axlar eller svag så jag håller på att gå i bitar? För en dag har jag dött.

Få saker får mig så levande som tanken på döden.


FRA

31 augusti 2008

Om nu terrorister är så förslagna och farliga att man måste övervaka all trafik på Internet för att möta deras hot och ha en chans att förekomma dem, varför har de inte kapat en tankbil full med bensin och sprängt den utanför Rosenbad, kört en båt full med hemmagjord dynamit i kajen på Riksdagshuset, hällt gift i Stockholms vattentäkt, anlagt bränder i tunnelbanan, spritt giftig gas i luften från en lågt flygande Cessna, planterat fjärrstyrd sprängmedel i fundament på byggplatser som kan detonera när bygget är färdigt eller bara hackat Stockholmsbörsen? Vill man terrorisera finns det mängder av alternativ som är bra mycket enklare än att kapa några jetplan och dänga dem rakt in i några skyskrapor. FRA undviker man genom att skriva vanliga brev eller använda kurirer. Om man så hade ett chip i varje människa, så att man kunde ha koll på exakt var varje människa befinner sig, hur hon mår, vad hon ser, hör, säger, etc. skulle det inte hjälpa i alla fall. Att svara på ett terrorhot med att terrorisera den egna befolkningen genom övervakning kan aldrig bli annat än fel.

Svaret på terrorism måste vara en mer rättvis värld, inte en mer övervakad.


Like a splinter in your head

20 juli 2008

Är det inte ett ödets ironi att drabbas av paranoia varje gång man är ensam och trött?


Lampan i taket

8 juli 2008

Papper, blyerts, tankar. En punkt: slutet på en mening. En stor bokstav, början på nästa. En tanke, en mening. Ord: bilder av ljud, vibrationer i luften, som vi kommit överens om att de betecknar delar av verkligheten.

Jag ligger i min säng och skriver, skriver, skriver. Som om jag vore rädd att missa något ord, glömma en utvikning eller att inte hinna med en tanke. Tänk om den springer förbi mig utan att jag hinner fånga den i ord!

Jag ligger i min säng och tittar på lampan i taket och skriver om allting annat än mig själv och det som faktiskt rör sig i mitt huvud, trots att jag alltid skriver i första person. Det är som jag alltid försöker skriva fram något annat, som om det silas innan det sätts på pränt, som om jag egentligen inte försöker fånga sanningen i ord utan snarare drapera den i ord, som om jag inte vore god nog.

Jag är alltid någon annanstans än här. Jag är alltid borta i tanken på hur det skulle kunna vara eller borde vara. Eller hur det skulle kunna (be)skrivas. Jag tänker och skriver, alltså har jag huvudet fullt av ord, alltså finns jag inte här, alltså är jag inte närvarande.

Jag tittar på lampan i taket, försiktigt, som om jag vore rädd att titta igenom mitt skal av tankar om den och faktiskt se den, eller att den ska se mig. Ursäkta att jag tittar så oförblommerat. Lampan hänger där, för att jag har packat upp den, vikt ut den och monterat upp den, och den är så verklig att den är svår att se.

Jag har svårt att se lampan i taket. Jag tittar på den och låter blicken stanna vid den och känner en slags ångest över vad jag ska se, en rädsla att verkligheten inte ska stämma överens med min idé, tanke om den, och det gör ont i ögonen när jag fäster blicken vid rispapprets skrovliga yta och håller den kvar där och verkligen tittar på lampan och bara fortsätter att titta på lampan med alla dess detaljer där den hänger i taket ett par meter ovanför mig i sängen.

Det är ovant och konstigt att hålla kvar blicken så här länge, så här närvarande, utan att börja tänka på vad lampan kunde vara, borde vara eller kunde beskrivas. Det känns ovant att inte titta på lampan i små korta intervaller för att kolla om den stämmer med tanken. Det här gör ont i ögonen, de är inte vana att titta såhär länge och fokuserat på en alldeles verklig sak som hänger stilla i taket, och det känns nästan skrämmande att bara titta, enbart betrakta, utan att tänka och analysera. Att använda sina ögon för att se, inte som ett instrument för att verifiera eller falsifiera ett antagande om verkligheten.

Närvaro.

En koltrast sjunger vackert i ett träd någonstans utanför, en bil slamrar förbi långt borta och hörs knappt och klockan tickar sakta fram sina sekunder. Jag hör det jag hör, ser det jag ser, känner det jag känner. Jag hör koltrasten, ser lampan, känner värmen under täcket. Närvaro.

Verkligheten är inte här för att bekräfta mitt tänkande om den, den är i alla fall, vad jag än tänker om den. Men jag tänker alltid, inte på verkligheten utan om den, som om jag inte skulle kunna erfara den utan att först ha en idé, en föreställning om den. Först kommer tanken om verkligheten, sedan verkligheten själv som ska stämma överens med tanken.

Det är som att hela tiden kisa: att försöka se (genom) sina föreställningar om verkligheten i stället för att se verkligheten själv direkt. Och tänka sedan. En dimma och slöja dras för ens ögon, hela ens väsen, och man famlar omkring med sina föreställningar om verkligheten och försöker få dem att passa in på något sätt.

I stället för att närvara, här och nu, stanna upp och betrakta, lyssna på koltrasten och se lampan och känna täcket, skannar jag av verkligheten i små korta intryck, i lösryckta bitar, som sedan sammanfogas till bilden av verkligheten. Detta ständiga kisande! Den här flackande blicken, som uppdateras i samma intervall som datorskärmen på jobbet. Blicken är så van vid det, att det gör ont att fokusera på en sak, en lampa som hänger i taket ovanför sängen, i mer än ett ögonblick. Det gör ont i ögonen att stanna upp och betrakta en och samma sak under en längre tid och utan att ställa den i jämförelse med föreställningen om den.

Föreställning, före ställning, ställa före. Vad kan man ställa före verkligheten annat än dess orsak? Och ändå tenderar vi att ställa våra egna tankar om verkligheten före och leva i vår idéverklighet snarare än i den riktiga verkligheten.

Papper, blyerts, tankar. Ord. Jag skriver som för att skriva ikapp verkligheten, men den finns redan här, den behöver inte konstitueras eller ens beskrivas av mina ord, den är oavsett om jag skriver eller inte.

Jag vill inte kisa mer. Jag vill inte stressa mer. Jag vill närvara. Jag vill stanna upp och vara här och nu, inte sedan eller i går. Jag vill känna hungern i min mage, se trädens lövverk helt stilla och höra koltrasten på taknocken. Jag vill riva Mayaslöjan och vila i närvaron.

Jag vill inte be om ursäkt för att jag finns, för att jag närvarar, för att jag upptar rum. Jag vill inte längre gå omkring i den där ständiga oron över vad jag kan komma att se, höra, känna, lukta och smaka. Och att det inte ska stämma. Med vad?

Titta på lampan i taket, kolla inte bara om den finns där och ser ut som du förväntar dig att den ska göra, stanna upp och verkligen titta på den! Titta, men tänk inte, titta bara. Analysera inte, tolka inte, beräkna inte. Titta bara. Betrakta. Se lampans färg, form och textur. Följ lampans linjer och se alla små detaljer. Ge akt på dem, detaljerna, utan att tappa helheten, men tänk inte. Se bara lampan. Den är nog i sig själv, den behöver inte bekräftas eller förklaras eller kompletteras av ditt tänkande, den hänger där i alla fall.

Se lampan i taket.


Det tänkbara

27 maj 2008

Jag är inte rädd för att dö, lika lite som jag är rädd för att leva, men nu när jag har kommit på det vill jag ju leva så länge som möjligt, fast när jag tänker efter känns det som att det räcker med ett enda ögonblick.


Okej

20 januari 2008

Låt säga att du löser alla knutar och klutar du har inom dig, du får alla nycklar du någonsin kan behöva och kan befria dig fullständigt! En gång för alla. Du är komplett, lycklig, fri. Du har landat, kommit hem, förstått allt som finns att förstå om dig själv. Självklart kan du fortfarande bli arg och ledsen, euforiskt lycklig och jättekåt, trött och uttråkad, intresserad och totalt uppslukad. Det är normala och ofrånkomliga svängningar, uppförsbackar och nedförsbackar, men du kommer aldrig mer att snubbla över din mentala hälsa och ha några stora psykiska problem som lägger sig i vägen för normala livsfunktioner.

Låt säga det.

Sedan då? Skulle det vara bra sedan? Om du smakar på den tanken, tänk dig att du befinner dig där, där du är fri, där du inte är rädd längre, där du älskar dig själv, och livet ska bara levas och njutas nu framöver, livet ligger framför dig som en lång och spännande resa i en bil som förvisso kan hosta lite i uppförsbackarna och få bensinstopp och kanske till och med en och annan punktering, men den kommer aldrig mer råka ut för motorstopp, det vet du. Låt säga att det är så. Smaka på den tanken. Sätt dig in i den situationen med all din fantasi och förmåga till inlevelse. Tänk dig att du är där, du är äntligen framme, redo att ta sats och komma någon vart!

Okej.

Men, sedan då? Är det nog? Räcker det? Är det meningen med livet, ett bekvämt vegeterande eller ett kultiverande av Jag:et? Är lösningen på alla frågor och problem kring Jag:et nog? Om man får säkra svar på vem jag är, varför är jag som jag är och vad jag har för potential? Skulle det räcka? Är det rätt väg att gå, att försöka bli hel i sig själv och hitta svaren på alla de där frågorna kring Jag:et? Även om vi skulle kunna hitta alla svaren, skulle vi vara lyckliga? Skulle vi vara fullkomliga då?

Känner du inte att, nej, det skulle inte räcka i alla fall. Till och med i den situationen är det något som fattas. Det är något annat som gnager och hela tiden driver mig till… att konsumera tills jag inte känner något längre eller orkar tänka.

Att förstå. Behovet av att förstå. Jag måste förstå, men vad? Är behovet av att förstå knutet endast till Jag:et? Allt det andra då?

Det räcker inte med att förklara mig själv lösryckt från allting annat, jag kommer aldrig att komma fram, hitta hem eller förstå något förrän jag har förklarat allting, hela alltihopa, som en helhet. Även om jag skulle kunna förklara mig själv skulle jag fortfarande stå frågande inför allt det andra. Jag måste förstå allting, hela helheten.

Jag är en del av något större, jag kommer aldrig att kunna rycka bort mig själv från det här sammanhanget jag ingår i och försöka förklara mig själv som en helhet, det kommer aldrig att leda till något annat än mer förvirring och ångest. Jag är en del, jag kan bara förstå mig själv som en del, en del av helheten. Det är helheten jag måste försöka förstå, inte en del av den. Jag måste försöka förstå helheten, som en helhet, inte som en samling delar.

En helhet är mer än summan av sina delar.


Frihet

26 maj 2007

Att vara fri från omgivningens föreställningar om en själv. Att vara fri från sina egna föreställningar om sig själv. Man kommer dit man tittar, i mångt och mycket får man det man pratar om. Jag drömde att jag var fri och svävade viktlös, ett med luften omkring mig. Jag kunde blåsa bort varthelst jag ville. När jag vaknade visste jag hur det kändes, att vara fri. Jag vet hur det känns att vara fri. Att se sig omkring med öppna ögon, inte enbart titta efter det som bekräftar det jag redan kan. Att sluta föreställa sig, ställa sig före, och i stället sätta verkligheten först och sedan sina tankar om den, inte tvärtom. Gallret är inom en själv, en synvilla.


Det enda

30 april 2007

Vi föds. Och det enda vi vet helt säkert är att vi ska dö. Vi är här för ett ögonblick, en dag, några år eller ett liv. Tid. Mellan födsel och död. Vi har tid. Vad innebär det, att ha tid? Varför lever vi vår tid som om meningen med den vore att samla på sig så många saker som möjligt, som om vi faktiskt kunde ha; äga; besitta något i verklig mening? Men det enda vi har är tid. Hur tar man sig tid?


Citykuk

24 april 2007

Stadsjeep. Hur stora kan bilar bli, hur små dess ägare? Du får inte större kuk för att du kör en cityjeep, inte ens bättre eller längre stånd, bara större räkningar. Och en större miljöskuld.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.